Den här sidan har inte uppdaterats sedan den nya hemsidan hopsnackat.se öppnades. Men folk hittar hit ändå. Så här kommer ett inlägg som är kopierat från francesblogg.com och som tipsar om två artiklar där folkrörelselinjen lyfts fram som möjlig strategi.

Hur skapas facklig motmakt?

Kristin Linderoth och Magnus Granberg skriver på parabol.press. Tesla: Ett vunnet slag, ett förlorat krig

Rubriken stämmer inte helt överens med artikeln. Skribenterna påstår inte att Tesla-striden är vunnen (inte heller att kriget är förlorat) men att den kan vinnas, trots att det inte pågår en effektiv strejk som lamslår arbetet inne på Tesla. Det är sympatiåtgärderna som är effektiva, och detta tack vare att det finns fackförbund som inte är lika försvagade som IfMetall.

Skribenterna beskriver hur maktbalansen i arbetslivet förändrats till kapitalets förmån. Grundbultar i ”den svenska modellen” som anställningsskydd, strejkrätt och lokala klubbar har urgröpts. Teslakonflikten blottar försvagningen av fackliga lokalorganisationer. Samtidigt har kapitalet blivit mer störningskänsligt tack vare just-in-time-produktionen, och det finns objektiva förutsättningarna för en facklig motmakt. Jag citerar:

Men det kräver nya organisatoriska strategier, ett medlemsstyrt och medlemsaktiverande fackligt arbete som förlitar sig på och bidrar till de lokala arbetarkollektivens styrka; vad som har kallats en ”folkrörelselinje” i facket. Detta måste vi göra själva, på våra egna arbetsplatser. Det kräver också nya former av samarbete och koordinerade stridsåtgärder mellan olika fackförbund, ofta över gränslinjen arbetare-tjänstemän, och att strejker intar en mer central roll i landets politiska liv.

Detta om facket. Kan ”folkrörelselinjen” vara av intresse på samhällsnivå, alltså inte bara som facklig strategi?

Planhushållning i folkrörelsens händer?

Mikael Nyberg skriver på sin blogg Planhushållning har framtiden för sig.

Nyberg beskriver nyliberalismens korkade samhällsförstörelse med exempel från såväl avlopp som tågtrafik. När vi i Sverige hade mer av planhushållning, om än inomkapitalistisk, så fungerade samhället bättre. Men planhushållningen är å sin sida ”förknippad med en förstärkt chefsdiktatur”. Finns det en annan väg? Nyberg tar upp folkrörelselinjen i facket som ett exempel på verklig demokrati:

Facket får inte avskilja sig från medlemmarna, skriver Frances Tuuloskorpi i en sammanfattning. Klubben ska inte vara en angelägenhet bara för de mest aktiva, den ska vara ett kollektiv i rörelse där de som ”står längst bak” sätter alla andra i rörelse. Medlemmarna måste få all viktig information och fatta alla viktiga beslut. Rösta hellre en gång för mycket än för lite – med lappar så att ingen avstår från att hävda sin mening:

”När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.”

Går det att organisera samhället efter sådana enkla, demokratiska principer?

Avståndet är stort till ett styre där de folkvalda lever avskilda från sina väljare, kommunicerar med hjälp av PR-konsulter och efter politiken promoveras till välbetalda poster hos profitörerna.

I årtionden har vi hoppats på en vändning där uppe i höjderna. Det är nog klokare att pröva folkrörelselinjen.’

Nybergs artikel finns också på Aftonbladet, med rubriken Folkrörelser kan bygga en demokratisk framtid

Utopin måste göras idag

Min kommentar: Artikelskribenterna skriver om något som andra måste göra. Folkrörelsestrategi måste utvecklas på arbetsplatserna. Även om vi snackar samhällsnivå, så kommer vi inte att nalkas ett i verklig mening demokratiskt samhälle, utan en demokratisk och stridbar facklig folkrörelse.

När vi utvecklade vad vi så småningom kom att kalla ”folkrörelselinjen” på fabriken Stockholmsbagarn, så var det inte genom att följa ett färdigt recept. Receptet utvecklades utifrån praktiken – våra hopsnack, våra möten, våra strider. Så måste också andra göra, men man kan ha stor nytta av att ta del av andras erfarenheter. Sådant erfarenhetsutbyte, arbetare och arbetsplatser emellan, försöker spridningen av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen och hemsidan hopsnackat.se bidra till. Jag tror, vet, att de har påverkat, åtminstone med några frön på jättefältet. ”Snacka ihop er” är ett begrepp som blivit etablerat (eller återuppväckt, det är ju inte direkt nytt) i fackliga sammanhang, där det överhuvudtaget finns basorganisering. Men som förhållandena i arbetslivet ser ut så krävs det mer, mycket mer.

Det är fortfarande tilltron till de egna möjligheterna, självförtroendet, som vi har för lite av. Att vi ser oss själva som en maktfaktor, och har strategier för att vara det. Det finns, men det behövs mer, mycket mer. Utopin måste göras idag. Citerar mig själv från blogginlägget Kom, vi ska gå tillsammans (2012):

Det handlar om att gå tillbaka, att vi går till våra kamrater – suraste halvrassegubben i fikarumshörnet och tanten i muslimsk hijab och den timanställda snorungen – och säger till dem alla tre, var och en för sig och tillsammans: Kom, vi ska gå tillsammans. Vi ska ta tag i det problem som vi har på den här arbetsplatsen, det här att vi inte får vår övertidsersättning, det här att arbetsledaren jävlas, det här att det är för kallt här, det här att vi ska hinna med mer och mer: Kom vi går tillsammans, du ska vara med, och han ska också vara med, och hon, annars går det inte bra.

Det är att vi går tillbaka till varandra, hämtar varandra, som är riktningen. Det är det som säger vart vi ska.

/Frances Tuuloskorpi 5 april 2024