1 kommentar

GRATIS Hopskrivet och Slutsnackat

UPPDATERING 10/1 2023: Nu har även Hopskrivet tagit slut!

Både Hopsnackat och Om strejker och Hopskrivet är slut på vårt lager, och vi kommer inte att trycka nya nu. Det kanske blir något annat…  De kvarvarande exen av Slutsnackat skänker vi bort, dvs skickar mot endast porto.

Slutsnackat berättar om erfarenheter av andra sätt att ta en strid på jobbet än att strejka. Läs mer om Slutsnackat.

Swisha porto så får du Slutsnackat

1 eller 2 Slutsnackat skickas mot 45 kr till porto. Swisha till 0729380539, skriv 1 eller 2 och adressen dit boken/böckerna ska skickas.

Vill du ha fler Slutsnackat, t.ex. till en studiecirkel, så kan du få 3, 4, eller 5 böcker mot 62 kr till porto. Gör som ovan! Vill du ha ännu fler böcker, maila hopsnackat@gmail.com så kollar vi om det finns kvar och vad det blir för porto.

Gratis e-böcker och ljudbok

Obs att alla fyra böckerna finns som e-böcker för fri nedladdning.

Hopsnackat finns även som ljudbok för fri nedladdning.

Pappersböcker on demand

Det går fortfarande att få tag i alla böckerna som pappersböcker genom att köpa on demand från vulkanmedia.se/butik. Det blir förstås dyrare än när vi har sålt från vårt lager, eftersom de trycker upp en bok i taget och så ska Vulkan ha sitt. Ev. går det att få rabatt vid större inköp.

KVASTEN

Berättelsen om den fristående arbetsplatstidningen Kvasten, som spritts på Volvo Torslandaverken regelbundet i 16 år, finns med i antologin Hopskrivet (del 2 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, utgiven 2012), tillsammans med flera andra berättelser om just arbetsplatstidningar och annat skriftligt som haft betydelse för ett arbetarkollektiv. Idag lägger vi upp berättelsen här, med anledning av att Kvastens redaktör Lars Henriksson går i pension och Kvasten försvinner, åtminstone i nuvarande form. Men nya kvastar ska sopa på våra arbetsplatser, och den här berättelsen av Henriksson kan ge tips och inspiration.

Hur det började

Det hela började när vår bana lades ner. Eller rättare sagt det började när en ny konstruktion av bilen gjorde att vi var tvungna att montera rattaxeln på ett väldigt oergonomiskt sätt under instrumentbrädan. Eller det började egentligen långt tidigare med att vår avdelning fick klara sig utan förman en längre tid. Eller… Hur något verkligen börjar är alltid svårt att säga men under ett antal år hade vi som arbetade på bana 1:21/1:30 i Volvo Personvagnars Monteringsfabrik i Torslanda blivit kända som besvärliga typer. Genom att hålla korta möten på sista rasten varje torsdagseftermiddag lyckades vi, utan att ha planerat det i förväg, skapa en situation där vi försköt gränsen en bra bit för vad vi tyckte att vi kunde kräva och vad företagets chefer klarade av att driva igenom. Vi diskuterade vardagliga saker som hände på vår avdelning, företagets förslag till förändringar och så vidare. Med tiden fick vi därigenom en facklig styrka som gjorde att vi till exempel kunde få igenom extra bemanning på de ergonomiskt dåliga jobben, långt bättre än vad vårt ackordsavtal gav oss rätt till. Vi skapade också en tradition som satte sig i väggarna, trots att folk kom och gick.

Detta var givetvis en nagel i ögat på cheferna och flera gånger försökte företaget angripa vår avdelning. Men inte förrän våren 2006 lyckades de genom att slå till med full kraft på ett sätt som vi inte kunde kontra: de lade helt enkelt ner vår avdelning, tömde vår bana på jobb och spred ut oss som jobbade där i hela fabriken.

Kan folk skriva mail kan vi göra en tidning

Jag hade länge tänkt tanken  på en fabrikstidning. Under åren från 1987 till 2000 då jag var ordförande i en av de fackliga gruppstyrelserna i fabriken hade vi gjort det till ett av våra kännemärken att regelbundet komma ut med bra skriftlig information till medlemmarna där vi ofta skarpt men sakligt kritiserade företaget och cheferna.

De fackliga tidningar som nu kom ut, i den mån de alls gjorde det, tog sällan upp de frågor vi som arbetade i fabriken ställdes inför dagligen. Läget var med andra ord öppet för en tidning som tog upp sådant som folk pratade om med varandra.

Det var delvis en slump som gjorde att denna tanke på en tidning nu väcktes på allvar. När vår bana lades ner samlades vi som arbetade där till en avskedsfest och på festen skickade någon runt en lista där alla skrev upp sina e-postadresser. Efter semestern, när alla hamnat på nya avdelningar började det så smått strömma in mail där folk, inte sällan aningen chockade, berättade om hur det fungerade på deras nya avdelningar. Hur det vanliga där var att alla gjorde som de blev tillsagda utan diskussion och order uppifrån aldrig ifrågasattes eller diskuterades. En stark kontrast till hur vi hade haft det på vår gamla avdelning.

Och tanken slog mig: kan folk skriva mail kan vi göra en tidning av det. Jag kastade fram förslaget på listan och flera nappade. Sagt och gjort, i november möttes arbetarna på monteringsfabriken av ett  A4-blad som bar namnet Kvasten, med den förklarande undertiteln:”Vi sopar trappan uppifrån.”

Planen var från början att tidningen bara skulle vara beroende av sina läsare, alltså våra arbetskamrater, kända och okända. Vi bestämde också att den skulle vara så billig och enkel att det inte skulle behövas mer pengar än vad vi lätt kunde lägga ihop till för att få ut den. Ingen organisation med styrelse, kassör och sådant. Viktigt var också att vara öppna, det skulle vara tydligt att vi tog ansvar för vad vi skrev. Jag blev ansvarig utgivare, inte för att jag skulle ha mer att säga till om utan för att om företaget skulle få för sig att hitta på några dumheter var jag den som var mest van vid att bli utsatt för sådant…

Tanken var från början att trycka Kvasten i en relativt liten upplaga, något hundratal, och sedan skulle de som ville ha en kunna prenumerera via e-post. På så sätt skulle tryckkostnaden hållas låg samtidigt som det skulle vara lätt att sprida den vidare via nätet ifall företaget skulle få för sig att försöka hindra  oss från att sprida tidningen.

Efter att ha kommit ut med ett eller två nummer insåg vi att detta inte funkade. Folk på fabriken var inte så mycket inne på nätet eller kollade åtminstone inte sin mail så ofta att det skulle räcka med att sprida Kvasten den vägen. Å andra sidan fick vi inga reaktioner från cheferna på att Kvasten fanns utlagd i pausutrymmen och på andra ställen. Så det kanske inte skulle vara något problem att dela ut den i pappersform i alla fall? Vi hittade ett billigt tryckeri och ökade gradvis upplagan till en nivå så att det åtminstone skulle räcka till en liten bunt i varje pausutrymme.

Men internet var inte bara viktigt för att sprida Kvasten utan också för att alls kunna göra den. Dels skickades provvarianter av varje nummer ut till alla på vår ursprungslista men också för att det enda vettiga sättet för ”redaktionen” att kommunicera var via e-post. Strax efter det att vår bana lagts ner startade ett nattskift på fabriken som därmed kom att ha tre fasta skift med påföljd att vi hade mycket svårt att träffas. Å andra sidan innebar det att Kvastens redaktion var på plats dygnet runt…

Med tiden försvann en del av ursprungsgänget och andra, som inte arbetat på vår avdelning, kom till.

Mycket snabbt märkte vi att vi var rätt ute. Ett tidigt tecken var att arbetskamrater hörde av sig och erbjöd sig fixa saker som vi inte ens frågat efter. Någons kompis gjorde ett snyggt huvud till tidningen i ett typsnitt som egentligen inte finns (men som var mycket likt det företaget använder i sin logga…) Några andra fixade en hemsida vilket innebar att de som missat ett nummer lätt kunde få tag i det och att vem som ville kunde få tag i Kvasten och sprida den vidare. Andra hörde av sig och berättade att de börjat skriva ut och sprida Kvasten på ställen utanför monteringsfabriken.

Några principer

Det som gjorde att Kvasten snabbt etablerade sig var att det var den enda kritiska rösten i en tid när företagets olika påfund retade upp väldigt många. Vi skrev helt enkelt offentligt det folk tänkte och sa i trängre kretsar. Men det upplägg vi hade var, och är, också väsentligt för att göra Kvasten respekterad och uppskattad. Några av de principer som väglett oss har varit:

– Att alltid vara noggrann med fakta.

Att bygga upp ett förtroende tar tid men det går fort att rasera det.  En tidning som Kvasten som startats helt utanför alla officiella kanaler har bara sitt innehåll att luta sig mot. Ska man kunna lita på en skrift måste siffror och andra sakuppgifter vara korrekta i minsta detalj.

– Innehållet ska ha fabriksanknytning.

Det finns mycket som är intressant och viktigt här i världen men det som gör att Kvasten unik är att den skriver om det som händer på vår arbetsplats, sådant som ingen annan skriver om. Åtminstone inte från verkstadsgolvets utsiktspunkt.

– Regelbundenhet.

Bestämmer man sig för att komma ut en gång i månaden så är det också viktigt att göra det. Det kräver en del jobb att göra ett nummer och det är bara alltför lätt att dagarna går, annat kommer emellan och det blir allt glesare mellan numren. En månad är lång tid men ändå såpass tätt att våra arbetskamrater vant sig vid att Kvasten ska komma i slutet av varje månad.

Hur har det gått?

Under mina decennier på fabriken har jag varit med om att skriva och sprida många hundra flygblad av olika typer. En del uppskattade av arbetskamraterna men åtskilliga hamnade säkert i papperskorgen utan att lämna några större intryck. Jag påstår inte att Kvasten förändrat fabriken och än mindre världen men jag har aldrig varit med om att sprida något som fått en sådant stöd.

En viktig sådan sak var att den snabbt blev självfinansierande. Idag finns det dels en stadig krets som lämnar bidrag med jämna mellanrum, dels tar arbetskamrater på olika avdelningar då och då initiativ till insamlingar. I kombination med att vi har mycket låga tryckkostnader har vi på så vis alltid en liten buffert för att trycka kommande nummer.

Visserligen skulle det inte ha varit någon stor uppoffring för den närmsta kretsen att betala tryckningen av Kvasten men det finns flera poänger med att  det är en bred skara som att bidrar till den. Dels för att de flesta är vana vid att allting kommer ”uppifrån” på något sätt och därmed är finansierat av någon annan. (Att denna ”någon annan” alltid är vi själva är det inte så ofta vi funderar på.) I början fick jag flera förvånade kommentarer av folk som insåg att det var vi själva som bekostade Kvasten och inte varken företaget eller facket… Dels  ger det i alla fall en liten delaktighet och rätt att ställa krav på innehållet om man vet att man själv är med och betalar för den och det blir ett sätt att understryka att det är vår gemensamma tidning.

Det viktigaste är dock alla de som medverkat i Kvasten under de år den funnits. När människor vänt sig till Kvasten för att be oss skildra saker som hänt på deras avdelningar är det det bästa betyg  tidningen kunnat få. Att man vill framträda där är ett bevis på att våra arbetskamrater inte ser tidningen som något skumt som kommer utifrån där man gör bort sig genom att framträda utan som ett naturligt forum att vända sig till när man vill framföra något.

Som när en förman i smyg fotograferade några personer som satt ner trots att de hävdat att de inte hade tid att göra sådant extrajobb som chefen begärt. Att förhandlingar om ackorden inte innefattar smygfotografering borde han vetat. Extra kul var det att personerna på bilden var kvällsskiftare medan fotot var taget på dagtid, innan de gått på…

Eller när en truckförare prejade mig när jag kom tillbaka efter att ha varit sjuk ett tag och lite upprört undrade var jag hållit hus. Jag borde omedelbart komma till deras avdelning och skriva om hur hårt företagets rationaliseringar slog och hur illa deras chef betedde sig.

Eller när en högre chef inspekterade städningen genom att fråga om montörerna ville äta hans mackor om han la dem på det golv de just sopat. Händelser som genom Kvasten blev samtalsämnen i hela fabriken.

Om vi ofta möts av förtjusta reaktioner när vi kommer med Kvasten ute i fabriken är det desto tystare från företaget. Därifrån låtsas man de helt enkelt inte veta om att den finns, vilket vi fått en hel del uppgifter som visar att de visst gör. Som när högste fabrikschefen slet ner ett antal Kvastar som satt på en anslagstavla men blev iakttagen av en truckförare som omedelbart rapporterade till oss via mail och fick med en tyken liten ruta om händelsen i nästa nummer. Även genom andra källor har vi fått klart för oss att Kvasten läses med stort intresse, ända upp i direktionen.

Även om saklighet har varit grunden för Kvasten har vi rätt ofta drivit med korkade utspel eller beteenden från ledningen. Och de har sannerligen inte saknats. Det som satt sig bäst var nog när den chef som tog över Torslandaverken just innan Kvasten startades blev intervjuad i tidningen Ny Teknik och beskrev de pågående rationaliseringarna med orden. ”Det finns alltid droppar att vrida ur den handduken som man tror är torr.”  Kvasten spred citatet och i våra spalter döptes han till Handduken, ett namn som snabbt blev populärt. I alla fall på golvet.

Inte heller från fackligt håll har vi fått särskilt många reaktioner. Kvasten har inga ambitioner att ersätta facket eller den fackliga informationen, däremot har vi inget emot att vara en blåslampa i baken på fackliga representanter som har svårt att komma ihåg sitt uppdrag. Vi belyser bristande demokrati och kritiserar våra fackliga representanter när de kommer överens med företaget över våra huvuden. Till exempel när de centralt givit arbetsgivarna makten över vår fritid genom att acceptera deras tolkning att övertid är något som företaget kan besluta om, en av de sakfrågor som fick det att koka på fabriken hösten 2006 när Kvasten startade.

Eget namn eller anonymt?

I Kvasten kan man framträda hur man vill. Många av artiklarna är undertecknade med namn och arbetsplats, andra skriver under pseudonym. Ibland har folk från olika avdelningar tagit kontakt och bett att Kvasten ska skriva om saker som hänt där och har blivit intervjuade utan att någon nämnts vid namn. Fördelen med att personer undertecknar med eget namn är att texten kan bli mer trovärdig när någon verkligen står för den. Man visar också att det inte är farligt att öppna munnen och kritisera missförhållanden. Det gör det också möjligt för andra personer att direkt ta kontakt med den som skrivit. Så vitt jag vet har hittills ingen blivit påhoppad av någon chef eller på annat sätt råkat illa ut för att ha skrivit i Kvasten.

För tillfälligt anställda eller de många som jobbar för bemanningsföretag är det å andra sidan mycket viktigt att det finns möjlighet att framträda anonymt. Om en större grupp på någon avdelning intervjuas utan att något enskilt namn nämns kan det också bli svårare att avfärda kritik som gnäll från någon enskild person. Även för andra som vill säga ifrån utan att sticka ut hakan alltför mycket är möjligheten att vara anonym viktig. Det viktiga är hur som helst att alla har möjlighet att framträda på sina egna villkor.

Allt har inte varit frid och fröjd. Liksom alla andra på fabriken drabbades Kvasten hårt av de uppsägningar som blev följden av den internationella krisen 2008. De flesta av dem som engagerat sig i att skriva i och på andra sätt och arbeta med Kvasten var yngre arbetskamrater som blev uppsagda i december 2008. Det försvagade oss allvarligt. Att fylla luckan efter dem har tagit lång tid och även om nya kommit till har det ännu inte lyckats helt.

En kvast är ett redskap

En risk med att ge ut en sådan här arbetsplatstidning är att den kan uppfattas som något som kommer uppifrån och inte är något som görs av oss själva. Även om folk uppskattar det som står i den kan den på så vis bli en del av en kultur av passivitet som ofta råder på arbetsplatser där ”de i facket” sköter kontakterna med företaget och de vanliga medlemmarna är åskådare. Vitsen med Kvasten är att den inte bara ”säger ett ord i rättan tid” utan blir ett redskap för alla på arbetsplatsen. Några av de gånger Kvasten fungerat som bäst är när folk använt sig av den, inte bara för att berätta för andra vad som sker utan för att sätta tryck på sina chefer och även sina fackliga företrädare.

En annan risk är att man blir för gnällig. Av naturliga skäl är det problem och missförhållanden vi skriver om och mycket sällan har vi kunnat göra det som skulle kunnat vara en verklig styrka med en fabrikstidning: att sprida positiva exempel på hur olika grupper av arbetskamrater har tagit itu med  sina problem.

Kanske är det dock så att Kvasten, bara genom att finnas till, gjort både chefer och arbetare medvetna om att eventuella dumheter riskerar att inte stanna i en begränsad krets utan spridas på hela fabriken. I bästa fall gör det att cheferna passar sig lite med vad de säger eller gör och ger folk på golvet råg i ryggen. Kan man inte göra något annat så kan man i alla fall kontakta Kvasten… På så sätt gör vi alla varandra en tjänst när vi berättar offentligt om saker som händer på arbetsplatsen.

Alla kvastar kan du hitta här: http://www.kvasten.tgk.net/main.htm

Föreläsningar om Folkrörelse på arbetsplatsen

Kanske du/ni funderar över kommande möten, utbildningar, studiecirklar?

Här har du en föreläsning i tre avsnitt om folkrörelse på arbetsplatsen. Det är Frances Tuuloskorpi, erfaren fackligt aktivist och folkbildare, som föreläser.


Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs. Ca 14 min lång.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati. Ca 14 min lång.

Del 3, Hopskrivet, handlar om arbetsplatstidningar och annat skriftligt som kan ha betydelse på arbetsplatsen. Ca 19 min lång.

Föreläsningarna kan också hittas direkt på Youtube – sök på kanalen Folkrörelse på arbetsplatsen.

 

Strejk i hemtjänsten

En 99:a berättar, ur antologin Om strejker, inifrånberättelser om ”vilda” strejker från 1989 till 2014

Året var 1990, jag var ung och jobbade i hemtjänsten i Malmö. Det hände två riktigt dåliga saker ungefär samtidigt. Vår fackförening Kommunal hade sagt ja till ett uselt lönebud. Och den socialdemokratiska regeringen ville införa lönestopp och strejkförbud under 1990 och 1991. Jag pratade med två andra vårdbiträden om det. Vi jobbade i olika stadsdelar då, men vi hade jobbat tillsammans tidigare så vi kände varann. Nånting måste göras tyckte vi, och bestämde oss för att försöka samla ihop så många hemtjänstanställda som möjligt. Så vi bokade Amiralen, det är en ganska stor lokal i Malmö. Sen satte vi oss och ringde runt till stans alla grupplokaler som fanns i hemtjänstområdena. Det fanns kanske ett 40-tal lokaler. Vi pratade med de vårdbiträden som svarade, berättade om mötet och bad att de skulle sprida det vidare. Någon hade kontakt med ett tryckeri som ställde upp och tryckte upp flyers gratis åt oss. Vi åkte runt och spred dem i grupplokalerna.

Vi hade ingen aning om hur många som skulle komma till mötet, men det blev fullt i Amiralen. Det var nog 200-300 vårdbiträden som kom. Alla som kom la pengar till lokalhyran, det räckte till och blev över. På mötet beslutade vi att genomföra en dags proteststrejk bara två dagar senare. Vi kanske hade lite väl bråttom men det var sånt tryck! Det var häftigt att se alla kvinnorna som kom, överväldigande. Jag trodde att det mest skulle komma folk i min egen ålder, unga och radikala, men det var mina föräldrars generation som kom. Många var f.d. hemmafruar som tagit jobb i hemtjänsten då barnen blivit stora. Och de var så förbannade!

Eftersom vi var förbannade även över det där med löne- och strejkstopp så ville vi protestera mot det också. På den tiden så blev man automatiskt medlem i SAP när man skrev in sig i Kommunal. Vi la ut listor i grupplokalerna där folk kunde skriva upp sig om de ville gå ur SAP men ändå vara kvar i Kommunal. De listorna lämnade vi sedan upp till Kommunals huvudkontor i Malmö och SAP fick ett stort bortfall från oss. Jag tror att de blev nervösa och oroliga för att det skulle sprida sig.

Nå, två dar senare gick vi alltså ut i strejk. Dagarna innan så informerade vi vårdtagarna om vad som skulle hända och vi fick en enorm uppbackning från dem. De tyckte att vi gjorde rätt fast de alla skulle bli mer eller mindre lidande av det. Även anhöriga hade stor förståelse, det kom några negativa reaktioner men mest positiva. Vi hade organiserat det så att vårdbiträdena samlades i grupplokalerna, men de gick inte ut på sina vanliga besök hos vårdtagarna. Vi hade bestämt att vi skulle se till att de sjukaste skulle få nödvändig omvårdnad, men allt annat skulle vi låta vara. På mitt område var vi tre grupper med åtta vårdbiträden i varje. Två personer i taget från varje grupplokal gick ut och tog hand om de sjukaste. De övriga vårdbiträdena satt kvar i lokalen.

Strejken fick ett stort genomslag över hela staden, det blev kaos. Enhetscheferna fick släppa skrivborden och ge sig ut och jobba, det tyckte vi var bra, men det tyckte inte dom. Kommunen svarade med en vild lockout – de körde ut alla från grupplokalerna. Många blev skärrade då de blev utslängda, de ringde och grät. När det här hände fanns det ju inte mobiler och sociala medier så det var svårare att nå varandra. Folk visste inte vad som hände på andra ställen. Vi satt några i min lilla etta och försökte få koll på vad som hände och hålla i det hela. Telefonen ringde i ett.

För att få en samlad återgång så kontaktade vi Radio Malmöhus. De gick ut med ett akutmeddelande, ungefär som vid en trafikolycka, och meddelade att strejken skulle upphöra klockan 15.

Hur blev då resultatet av strejken? Jo, Kommunal tog tillbaka sitt ja till skambudet och det blev en något bättre löneökning. På min arbetsplats så kände folk att de hade åstadkommit något, och jag hoppas att de kände likadant i alla de andra stadsdelarna.  Förresten blev det inget strejkförbudsbeslut i riksdagen heller utan regeringen avgick. Men det var kanske inte vår förtjänst!

Jo, det kom klagomål på att vi suttit och ringt till varandra från grupplokalerna. Då tog vi pengarna som blivit över vid mötet på Amiralen, växlade allt till enkronor och så gick vi in och la dem på skrivbordet hos enhetschefen som ersättning för telefonsamtalen.

Jag hade en veckas semester och när jag kom tillbaka hade jag omplacerats till en annan grupplokal. Det gällde inte bara mig. Kommunen splittrade upp personalgrupperna och många blev omplacerade. Alla blev också inkallade på enskilda samtal. Men jag fick också en uppsägningslapp. De menade att jag hade varit uppviglare och hade samarbetsproblem. Jag fick ingen hjälp av Kommunal. Men för mig spelade uppsägningen ingen större roll, jag tyckte det var värt grejen att ta konsekvenserna för det man tror på. Så jag sa upp mig själv. Hade det hänt idag så hade jag nog föreslagit att vi skulle gå till media både för upplysningar före strejken och för att berätta om det som hände efteråt, konsekvenserna.

Några år senare fick jag jobb i hemtjänsten igen. Men även då blev det en lönetvist, som slutade med att jag och fyra arbetskamrater skaffade oss andra jobb trots att vi till sist fick upp lönerna. Vi godtog budet mot att vi fick gå direkt med betald uppsägningstid. Vi hade tröttnat. Idag är jag en 99a. Kommunen har ett register över anställda och f.d. anställda. Efter namnen finns koder. Står det 99 så betyder det att man inte får anställas igen. Det är enhetscheferna i kommunen som har tillgång till registret.

Om jag skulle ge råd till andra som vill strejka så är det kanske att tänka lite mer i förväg på vad som kan hända och prata med alla om det. T.ex. det där att vi skulle kunna bli utkörda från lokalerna. Hade vi tänkt på det så kanske varje grupp hade kunnat förbereda sig på att gå iväg och sitta tillsammans någon annanstans, och inte bli så skärrade. Och så det där vad som skulle hända efter strejken. Det kan nog vara bra att prata om i förväg att det kan bli enskilda samtal. Hade vi gjort det så hade vi kunnat komma överens om vad vi skulle säga då. Det är jobbigt att sitta i enskilt samtal och bli pressad men om man har pratat tillsammans om det innan så känner man kanske stödet från de andra i ryggen i alla fall.

/Nittionian Lina

Läs även Stopp för anställningsstopp, också en berättelse om strejkande hemtjänstarbetare i Om strejker.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.

Lämna en kommentar

Korta föreläsningar online!

Kanske du/ni funderar över kommande möten, utbildningar, studiecirklar?

Här har du dels en online-föreläsning i två avsnitt om folkrörelse på arbetsplatsen, dels en i tre avsnitt om avtal och lagar – våra rättigheter i arbetslivet. Det är Frances Tuuloskorpi, erfaren fackligt aktivist och folkbildare, som föreläser.

Folkrörelse på arbetsplatsen

De två avsnitten är vardera ca 14 minuter långa, en knapp halvtimme tillsammans alltså.
Del 1, Snacka ihop er, vänder sig direkt till vemsomhelst som jobbar eller kommer att jobba någonstans. Det handlar om att hålla ihop på jobbet och agera tillsammans när det behövs.
Del 2, Gummibandet, handlar om hur det lokala facket kan jobba för att använda och utveckla kollektiv styrka genom öppenhet och medlemsdemokrati.

 

Avtal & Lagar

Alltså en föreläsning om rättigheter i arbetslivet som finns i avtal och lagar. Den riktar sig till personer som inte är så insatta (ännu). Den innehåller mycket fakta och så en del synpunkter från föreläsaren själv – bra som diskussionsunderlag.
Föreläsningen är uppdelad i tre avsnitt, och varje avsnitt är max 18 minuter långt.

Alla föreläsningarna kan också hittas direkt på Youtube – sök på kanalen Folkrörelse på arbetsplatsen.

 

Lämna en kommentar

Hopsnackat igen i Göteborg 30/11 2018

P1020216

Efter det fullspikade gästpelet på teater Uno, kommer Hopsnackat-ensemblen från Alla Tiders Teater till Göteborg en gång till.

De spelar i Viktoriahuset, Linnegatan 21, fredag den 30 november 2018 kl 18-19.

Facebookevent: Hopsnackat i Göteborg igen! 30/11 2018

Det är fackklubben Seko Västtåg som ordnat detta för sina medlemmar (lokförare och tågvärdar). Men även ett tjugotal andra personer får rum och är välkomna.

Du som inte är medlem i Seko Västtåg bokar genom förköp och biljetten kostar 100 kr. Maila till hopsnackat@gmail.com så får du ett swishnummer att betala till.

Du som är medlem i Seko Västtåg behöver INTE betala och inte boka via hopsnackat@gmail.com, du anmäler dig till klubben.

Mer om föreställningen: Sopgubbarna Limpan (Jens Olsson), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin) har fått fel på lönen. Igen. Och det är inte kronor det handlar om utan tusenlappar. Vi får följa vad som händer i fikarummet och i deras minnen av andra konflikter på olika arbetsplatser. Låter det tråkigt? Det blir inte tråkigt det minsta, tro oss.
Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

På bilden syns Emma Larsson som arg bussreparatör.

Lämna en kommentar

Hopsnackat – gästspel i Göteborg 15 nov

20180926_182914

UPPDATERING 12/11: Vi har fått några återbud så det finns åter chans att knö sig in. Boka genom att maila till hopsnackat@gmail.com  Först till kvarn gäller.

Uppdatering 21/10: Nu är föreställningen den 15 november UTSÅLD!

Hopsnackat-ensemblen gästspelar på Teater Uno (Esperantoplatsen 7-9) i Göteborg torsdagen den 15e november kl 18-19.

Biljettpris 100 kr.

I rollerna som sopgubbarna Limpan, Rosen och Bellman – och som uskor, busschaufförer, lagerarbetare osv – syns Jens Olsson, Agnes Persson och Pontus Lundin från Alla Tiders Teater. Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Fackklubbar/sektioner och andra som vill förköpa biljetter kan göra det via hopsnackat@gmail.com. Teaterlokalen är inte stor, så det är vettigt att förköpa eller förboka om man vill erbjuda föreställningen t.ex. som en del av en facklig studiecirkel eller som medlemsaktivitet eller om man bara vill vara säker på att få biljett.

Kvarblivna biljetter säljs på plats (kontant eller swish).

Facebookevent: Hopsnackat i Göteborg! Teater 15 nov 2018

Mer om pjäsen: Hopsnackat

Detta händer också i Göteborg med omnejd i november: Den 13 november gör ensemblen ett genrep inför teatereleverna på Wendelsbergs folkhögskola. Den 14 november blir det en föreställning för medlemmar i fackförbundet Vision och den 30 november en för medlemmar i Seko Västtåg.

Lämna en kommentar

Vad f-n gör vi nu? Hopsnackat i Borlänge 26/9

2018-09-26 Borlänge Hopsnackat AffischNästa Hopsnackat-föreställning: Forum Kvarnsveden i BORLÄNGE onsdag den 26 september 2018 kl 17.30. LO-facken och ABF bjuder in. Gratis! Kaffe o smörgås ingår. Anmäl att du kommer, före 21/9, på abf.borlange-nedansiljan@abf.se eller 0243-6694

Bli glad och uppviglad av en kort och rivig teaterföreställning som bygger på berättelser från verkliga arbetsplatser! Samtal efteråt för dem som vill.

I rollerna som sopgubbarna Limpan, Rosen och Bellman – och som uskor, busschaufförer, lagerarbetare osv – syns denna gång Jens Olsson, Agnes Persson och Pontus Lundin från Alla Tiders Teater. Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Bor eller jobbar du i Borlänge med omnejd? Här finns affischen som pdf. Skriv ut och sätt upp t.ex. på jobbet. 2018-09-26 Vad f-n gör vi nu! Hopsnackat

Event på facebook: Vad f-n gör vi nu?

Mer om pjäsen, om att beställa/arrangera en föreställning, med mera finns här.

Lämna en kommentar

Hopsnackat-teater i Malmö 8/9

IMG_3521

Hopsnackat spelas i Malmö på lördag den 8 september 2018 kl 16.00. Fritt inträde!

Plats: Teater Augusten, Augustenborgsgatan 10.
Föreställningen är ca 1 timme lång. Den ges denna gång som en del av NBGB-festivalen som pågår under dagen på Norra Grängesbergsgatan. Arrangörer är ABF Malmö med flera.
Facebookevent: Teaterföreställningen Hopsnackat (gratis)

Bli glad och uppviglad av en kort och rivig teaterföreställning som bygger på berättelser från verkliga arbetsplatser!
I rollerna som sopgubbarna Limpan, Rosen och Bellman – och som uskor, busschaufförer, lagerarbetare osv – syns David Weiss, Emma Larsson och Pontus Lundin från Alla Tiders Teater. Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Ensemblen gör tidigare samma dag även en föreställning på Pågen för livsmedelsarbetareklubbens medlemmar, med stöd av Arbetarrörelsens Kulturfond.

Mer om pjäsen, om att beställa/arrangera en föreställning med mera hittar du här.

Lämna en kommentar

Vart är vi på väg?

photobysrdr_25012150_668285226893368_4389625695144247296_n

Foto: Serdar Yaygin, lokförare och fotograf.

Linnea Garli är lokförare och förtroendevald i fackföreningen Seko. I tidskriften Clarté nr 1 2018 skriver hon under rubriken Att sätta sig i respekt – en facklig bruksanvisning om antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, särskilt om de två senaste böckerna Slutsnackat och Om strejker. Men det börjar och slutar på hennes egen arbetsplats. Vi har fått ok till att lägga upp artikeln här.

En händelse på min arbetsplats

Jag jobbar på järnvägen. I februari närvarade ett tjugotal av mina arbetskamrater, lokförare och tågvärdar, på en arbetsplatsträff (APT). Deltagarna tog upp saker som dagligen påverkar arbetsmiljön på tågen. Bristen på fungerande toaletter. Mult­ningarna av fordon vid plattform. Det ständiga tummandet på raster. Terror­beredskap. Kort sagt sådant som det talas om i varenda tjänstekupé och förarhytt.

Tonen var stundtals hård, men speglade stämningen på jobbet.

Efter en trevlig lunch talade cheferna plötsligt om ”mobbning” och ”trakasserier” som skulle ha pågått under förmiddagen. Många blev väldigt upprörda. Man upp­fattade det som allvarliga anklagelser vilka inte stämde med sanningen, och gruppcheferna avbröt arbetsplatsträffen i förtid med hänvisning till ”den dåliga stämningen”.

Ett par veckor senare kallades fyra arbetskamrater till enskilda samtal. Där utdelades erinringar, skriftliga varningar, som mest handlade om APT-deltagarnas ton. En erinran betyder att den anställde gjort något som kan leda till att personen kan avskedas om beteendet inte upphör. Hur ska man kunna försvara sig mot något så undflyende som ”ton”?

Folk vägrade att skriva under. En av de inkallade sade upp sig på stående fot, i protest. Bara ett par timmar senare hade denne lämnat in både tjänstetelefon och uniform. I en tid då lokförarbristen är stor och konkurrensen om oss hård har arbetsgivaren tappat ytterligare en näsa.

Två böcker som skulle kunna fungera som manualer

Just nu följer jag en chattgrupp om läget på jobbet. Det var inte meningen. Meningen var att jag skulle läsa två böcker och skriva om dem. Ironiskt nog två böcker som skulle kunna fungera som manualer i rådande situation, och som visar att sådant händer på många arbetsplatser idag.

Böckerna heter Slutsnackat (2015) och Om strejker (2015), de två avslutande delarna i bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen (redaktör Frances Tuuloskorpi). Gemensamt för de fyra böckerna är att de rymmer självupplevda, lättlästa arbetsplatsberättelser om konflikter och kamp på jobbet. Ibland har textförfattarna behövt vara anonyma. Berättelserna kan komma från blivande sjuksköterskor i Umeå, lokförare i Borlänge, hemtjänsten i Malmö eller fabriksanställda i Dals Långed.

Hopsnackat (2010) innehåller 35 berättelser från 25 olika arbetsplatser, om hur man pratat ihop sig och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring på jobbet. Hopskrivet (2012) utgörs av ett tjugotal bidrag om arbetsplatstidningar och andra texter som spelat roll på arbetsplatsen. Slutsnackat liknar Hopsnackat men med mer utrymme för eftertanke och lärdomar av erfarenheterna. Om strejker handlar om erfarenheter av spontana strejker.

Något annat måste göras. Men vad?

”Efter den första kallduschen dunkade vi våra förtroendevaldas ryggar. Tillsammans svor vi över arbetsgivaren och berömde våra kamrater. Där, framför huvudkontoret, förstod vi att vi behövde hjälpa till om facket skulle vinna förhandlingarna. När vi gick därifrån pratade vi inte om hur arga eller ledsna vi var. Vi pratade om vad vi skulle göra härnäst.”

Orden är en tågvärds, och handlar om när arbetsgivaren krävde att personalen skulle jobba ännu fler helger än de redan gjorde. De fackliga förhandlarna kom ingen vart och något annat måste göras. Men vad? Berättelsen finns i bokseriens tredje del, Slutsnackat.

De fackligt förtroendevalda får inte uppmana till, eller delta i, vilda strejker. Det förstod tågvärdarna och skickade ut de förtroendevalda ur mötesrummet för att själva fatta beslut om övertidsblockad. Här är det inte facket som ”någon annan” som är huvudpersonen, utan facket som ”vi”.

Slutsnackat ger oss flera tips på vad arbetskamrater, fullt tillåtet, kan göra tillsammans. Man kan ”jobba rätt”, alltså följa arbetsgivarens egna regler, som sopgubbarna i Stockholm. Man kan tacka nej till för korta arbetspass, som timmisarna på ett vårdhem. Man kan vägra att ta anställning under en viss lönenivå, som sjuksköterskor under parollen ”inte under 24 000”. Eller man kan som sista åtgärd säga upp sig i grupp, som på barnintensiven i Lund.

Om strejker går steget längre och följer upp med flera berättelser om hur kollegor tillsammans slutat jobba och strejkat vilt. På lager, i fabriker, på järnvägen och inom vården.

Orsak, verkan, metod

Mest ingående skildras strejken, eller egentligen strejkerna, på Scania i Södertälje 1990, där arbetsgivaren avvisade den löneökning fackklubben föreslagit. Här får vi genom två berättare följa såväl orsak som verkan och metod.

Bakgrund: ”Alla visste att Scania gick bra. Det var högkonjunktur och hade varit så i bra många år. Det pratades varje år om vinst.”

Mötesdialog: ”Måste man sjunga? Jag såg det i en film.”

Funderingar runt optimal tidpunkt: ”Det går inte att köra senare på dagen, för tänk om basarna får reda på att vi ska strejka, då kommer de gå hela dagen och bearbeta folk tills de inte törs. Direkt på morgonen är bäst. Listigt.”

Demonstrationståg genom alla verkstäder: ”Från att ha startat med drygt hundrafemtio arbetare hade man blivit flera hundra när man väl kom fram till huvudkontoret.”

Inspirationskällor: ”Det hade också varit strejk i tunnelbanan några månader tidigare och snacket gick: När andra kan varför kan inte vi?”

Slutsatser: ”Men det viktigaste vi vann var den stora förändringen som skedde i huvudet på folk. Sanslöst vilket fackligt intresse som uppstod. En helt ny generation fackliga ungdomar väcktes där. De hade inte gått några kurser, inte haft några uppdrag. Ilskan och strejken väckte dem.”

En tveksamhet kan vändas till beslutsamhet när man hör att andra satt ner foten. Kunde de på tunnelbanan så kan väl vi? Tuuloskorpi kommenterar dessa ringar på vattnet: ”Det bästa stödet man kan ge kämpande arbetare är att ta strid i liknande frågor på sin egen arbetsplats.”

Storfiskarhistorier eller verksamhetsplaner

Men hur ska vi bli mer uppmärksamma på ringarna? 1989 genomfördes en rikstäckande, vild lokförarstrejk som också återfinns i Om strejker med rubriken Sverige stod stilla. Den gången handlade det om pensionsåldern. Jag jobbar dagligen med människor som deltog. Hur kommer det sig att deras berättelser blivit storfiskarhistorier i stället för verksamhetsplaner? Minnesluckorna visar att vi behöver få in erfarenheterna i våra ryggrader. Jag misstänker att det är precis det som denna bokserie vill. Vi kan lära oss något av byggarbetarna som i Om strejker bestämde sig för att sitta kvar i sin bod när de fick höra att Paulina som städade fått sparken (hon blev anställd igen efter deras sittning), ta med oss till våra egna arbetskamrater när de behandlas illa.

Att läsa en bok är en ensam sysselsättning. Att prata med sig själv om smarta strategier blir varken folk eller rörelse. Men att använda dessa böcker för att prata mer med varandra, vad skulle då kunna hända? Om det där jag som läst i stället blir vi som läst? Hopsnackat-serien visar att saker händer överallt och hela tiden, och kan därmed verka som katalysator för nya händelser på nya arbetsplatser. Kanske via en bokcirkel på jobbet?

Åter till min arbetsplats

Nu är min arbetsplats mitt uppe i något som skulle kunna vara en ny hopsnackad berättelse. Ilskan sprider sig via räls, telefoner och facebook-grupper. De förtroendevalda har bråda dagar. Människor som aldrig tidigare kommit på medlemsmöten dyker upp på hastigt sammankallad after work till stöd för de utsatta arbetskamraterna. Mål formuleras: Ge våra arbetskamrater upprättelse, ta tillbaka erinringarna!

Man ska inte springa händelserna i förväg, det gäller både allvar och glädjeyra. Frågan dallrar i luften: Vart är vi på väg?

Slutordet får bli tågvärdens: ”Alla försämringar borde kosta. Chefer ska vara rädda för att inte ha sina anställda med sig. Vi måste lära upp varandra och lära oss att lita på varandra. Att orsaka problem. Det är rätt krångligt att veta hur en övertidsblockad ska organiseras om ingen på jobbet har gjort det förut. Man får uppfinna hjulet igen. Därför borde vi vårda arbetsplatsens minne bättre.”

Linnea Garli 2018.

Info om arbetsplatsträffen kommer från fackklubben, www.klubb106.se.

clarte2018-1

Clarté-numret innehåller flera artiklar som kan vara av intresse för den som gillar folkrörelse på arbetsplatsen. Läs mer om numret  och beställ det på Clartés webbsida: Nr 1 2018 – Rörelser från golvet.

%d bloggare gillar detta: