I Skärholmen organiserar brevbärarna sedan en tid tillbaka regelbundna rastmöten. Det betyder att vi en gång i veckan använder fikarasten till att snacka ihop oss om situationen, och om vad vi tillsammans kan göra för att lösa de många problem som vi hela tiden konfronteras med på jobbet. Vi är också en grupp fackliga ombud som förbereder rastmötena. Det är viktigt att någon tar initiativet, och helst att denna ”någon” är fler än en person.

Behoven är många. Den stress och press som den nuvarande arbetsorganisationen leder till får en massa konsekvenser. Det kan handla om att cheferna har någon ny idé som syftar till att försvåra för oss att fika tillsammans (och därmed hålla våra möten). Ofta handlar det om att försvara vår arbetsmiljö. Ibland måste vi också lösa konflikter som uppstår mellan oss på golvet för att försvara vår enhet. Att vara en del av ett arbetarkollektiv, det innebär att se till helheten, att vara på sin vakt och att engagera sig själv och andra och andra så att vi tillsammans kan försöka konfrontera problemen.

Något som vi upptäckt är att något enstaka rastmöten då och då inte räcker. Vi måste helt enkelt träffas regelbundet och ofta för att utveckla arbetet och styrkan i kollektivet. Det krävs också för att folk ska vänja sig vid att handla kollektivt. Lika viktigt är att rastmötena funkar som ett sätt att utveckla det fackliga arbetet i nära relation med medlemmarna (och de som av ett eller annat skäl ännu inte är medlemmar). Rastmötena blir på så vis det forum där vi som arbetar i brevbäringen kan utöva inflytande över och dessutom bättre kontrollera att de som är fackliga gör det som vi beslutat om. Tillsammans.

Bara att vi tillsammans kan prata om vad som händer på jobbet fyller en jätteviktig funktion för sammanhållningen. I vår nuvarande organisation utnyttjas en del av oss mer än andra. Kalle, som förvisso får stressa, hinner alltid med sin bit i tid, samtidigt som Sara nästan alltid tvingas jobba över när det är reklamdag.

Posten struntar som bekant i arbetsmiljölagen, som säger att arbetsförhållanden ska motverka stress och anpassas till individen. Posten använder också hela raddan av lösa anställningsformer, vilket gör vissa av oss mer sårbara. Att diskutera detta öppet, och att dessutom tillsammans kämpa mot försöken att splittra oss, det är helt avgörande om vi ska kunna stå upp tillsammans och försvara solidariteten oss emellan. Solidaritet innebär att vi ställer upp för varandra och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varandra.

I dessa tider, när Posten tvingar oss att stressa allt mer för att klara av jobbet, då är det inte alltid lätt att samlas och att handla gemensamt. Men kollektivet är alltid starkare än den enskilde. Hos oss visade det sig att behovet av att göra just detta var jättestort!

Postens sätt att organisera arbetet, där man hela tiden vill att vi ska bli mer ”effektiva”, leder hela tiden till att vi uppmuntras att konkurrera med varandra istället för att samarbeta. Därför måste vi träffas, snacka ihop oss, bestämma oss för vad vi ska göra tillsammans. Det är enda vägen. Sedan träffas igen, utvärdera, förbättra, gå vidare.

När man börjar ”snacka ihop sig” måste man inte nödvändigtvis vara många från början. Alla kommer antagligen inte att komma på första mötet. Men se till att börja med att ta upp en diskussion om de problem vi står inför, och låt alla som vill komma till tals. Var lyhörd. Arbeta sedan målmedvetet utifrån detta. Planera för nästa träff och se till att alla får veta om det. Då kommer det att ge sig självt. Så vänta inte längre! Sätt igång, konfrontera eventuella rädslor och osäkerhet hos dig själv och dina kamrater, lös problemen och skrid till verket. Be ditt fackombud dra ihop ett rastmöte, eller ta saken i egna händer om inget händer. För vi har verkligen ingen tid att förlora!

Vi brevbärare i Skärholmen hoppas att fler gör som vi. Vår styrka är i slutändan beroende av er styrka. Er svaghet är på samma sätt vår svaghet. Om vi börjar att samlas på våra arbetsplatser och snacka ihop oss, då kan vi också börja snacka ihop oss med varandra över arbetsplatsens gränser.

Då kan vi bistå varandra, ställa gemensamma krav, på såväl Posten som på våra fackliga företrädare. Då kan vi börja göra bruk av den otroliga styrka som vi annars ofta glömmer bort att vi besitter.

Gunnar Westin, SEKO-ombud
Therese Ahlström, SEKO-ombud
Jacob Forsell, SEKO-ombud, skyddsombud
Love Butenas, SEKO-ombud, skyddsombudsersättare

Artikeln och bilden kommer från Nya SekoEkot, en tidning av och för brevbärare i söderort (Stockholm)