Inhyrda, uthyrda, bemanningsanställda, dom från firman… de har många namn. Igår skrev GP om polska byggnadsarbetare i vild strejk och här är en annan sann historia om bemanningsanställda som tar strid på en charkfabrik. Det är en kortad version av en berättelse som kommer att finnas med i Slutsnackat. Händelserna utspelade sig 2013. Författaren vill vara anonym.

Det hela började med att en av polackerna kom fram till mig och berättade att de i år inte kommer att få extra betalt för övertid som de andra på fabriken. Med tanke på hur mycket övertid de generellt arbetar under julperioden, ofta tolvtimmarsskift och helger, så rör det sig om mycket pengar som herr uthyrare kasserar in själv. Under tiden jag jobbat på det här stället har det konstant varit problem för de uthyrda att få betalt för röda dagar, sjukersättning och semester; men frågan om övertid var droppen som fick bägaren att rinna över. De berättade att de pratat ihop sig och att ingen kommer att arbeta någon övertid innan de fått rätt till samma ersättning som vi andra.

Jag vet vid det här laget att de är i en styrkeposition eftersom cheferna kallsinnigt räknar med att de ska jobba över under hela perioden och att cheferna är beroende av dem för att få ut julskinkorna i god tid innan den 24e.

Jag hade tidigare motvilligt blivit vald till ordförande för vår fackklubb. Som fackligt förtroendevald blir jag ombedd av polackerna att kolla hur reglerna ser ut samt att tala med deras arbetsgivare och förklara att han måste betala ut övertidsersättning. Deras arbetsgivare kallas in för samtal men dyker aldrig upp; de säger att han är rädd för konsekvenserna. Dock befinner han sig vid några tillfällen i fabriken för andra ärenden men när någon påpekar att han ska tala med fackrepresentanterna ilar han kvickt iväg. Jag har faktiskt enbart sett hans rygg vid ett tillfälle.

Vid en förhandling om lönerna passar jag på att fråga fabrikens chef varför polackerna inte får samma ersättning och påpekar att det kommer att få konsekvenser om det inte blir ändring. Chefen är snabb med att avfärda allt ansvar, menar att han betalar uthyrningsfirman rätt summa och att ansvaret sedan ligger hos uthyrningsfirman att betala de inhyrda arbetarna. Enligt honom finns det inget han kan göra åt saken och det är upp till facket att lösa situationen med uthyraren (under detta samtal får jag honom att erkänna att fackförbund behövs för att försvara arbetares intresse, trots att han har påstått att de är ur tiden). Jag bestämmer mig för att stödja mina inhyrda arbetskamrater och meddelar förmannen att även jag avstår från att jobba övertid tills problemet är löst.

Veckorna som följer är ganska positiva för oss. Vissa går runt och ropar ”solidarnosc” (polska för solidaritet) och vi ser med glädje hur antalet baljor med skinkor som ska vaccumförpackas bara växer i och med att inte tillräckligt många jobbar efter ordinarie arbetstid.

Vid det här laget är polackerna sammansvetsade och beslutsamma. Problemet ligger i hur man får med resten av fabriken. Kan man använda fackklubben trots att vi är bundna av fredsplikten?

Vid styckarbordet där jag står fanns olika åsikter om det som hände. ”Det är fel det som händer men deras agerande kommer bara göra det värre för dem”, ”det är inte chefens fel utan uthyrarens, den här aktionen slår mot fel person” och så vidare. Jag fick också höra av en kollega att jag är dum som stödjer de inhyrda för att ”vi är olika”. Trots detta var det många som stödde dem även om man inte kunde göra det aktivt. Det var till och med förslag på att bojkotta årets julbord vilket är lite av årets händelse och två var redo att backa upp blockaden i ett ganska tidigt skede.

Vid ett tillfälle går det rykten om att uthyraren sitter i samtal med fabrikschef samtidigt som vi har klubbstyrelsemöte. Vi i styrelsen beslutar oss för att konfrontera de båda så att de inte har möjlighet att skylla på varandra som de brukar. Så vi marscherar i gemensam trupp upp till kontoret. Tyvärr missar vi honom men tar tillfället att kräva ett möte mellan fabrikschef, uthyrare och oss så att det hela kan lösas. Svaret kom snabbt att tid för något sådant möte inte fanns och att polackerna inte kommer att få jobba kvar efter jul eftersom han kommer riva kontraktet med uthyraren, alltså ett straff för att de kämpar för vad de har rätt till.

Även om alla polacker under hela striden står eniga om att inte jobba över så finns olika åsikter om hur man ska gå framåt där en av de som har jobbat längst vill gå långsamt och försiktigt och inte provocera fram någon onödig konfrontation medan en annan talar om att gå upp och ockupera chefernas kontor. Detta skapar svårigheter ibland och vissa saker som vi planerar att göra går inte att genomföra eftersom någon inte vågar och de andra inte är med om inte alla är med.

I slutet av november hålls ett medlemsmöte för alla i vår klubb, där även tre andra fabriker ingår. Efter att ha gått igenom det vanliga informerar jag om situationen med övertiden och talar om att jag har valt att inte jobba. Jag förklarar också att jag på grund av fredsplikten inte får uppmana andra att göra samma sak, men alla har ett fritt val att avstå så länge det inte handlar om obligatorisk övertid.

I diskussionen kommer det upp att chefen från vår fabrik varit över till den andra fabriken och försökt rekrytera folk för att jobba hela december i vår fabrik. Personen från den andra fabriken som berättar detta hade tyckt att det var underligt men nu förstår han vad det handlade om. Han säger att nästa gång frågan kommer upp så ska han ställa frågan var i fabriken de i så fall ska jobba. Om det är för att ersätta polackerna kommer han uppmana arbetskamraterna att inte ta den övertiden.

Jag misstänker att chefen har stått och lyssnat på vårt möte, för direkt efter att vi är klara kommer han in med arg blick och säger att han vill snacka med mig på sitt kontor. Som sig bör tar jag med en facklig kamrat som säkerhet. Väl där utspelar sig ett kaosartat utbyte av åsikter som dundrar ut i kontorets lokaler då han, så fort jag sätter foten i hans rum, går till attack och jag på motoffensiv. Det bör tilläggas att jag inte är en speciellt aggressiv person och sällan höjer rösten mot folk så det här var något helt nytt och faktiskt väldigt skönt.

Han anklagar mig för förtal och jag pekar på att han är ansvarig för de som jobbar i fabriken oavsett om det är inhyrda eller inte. Jag får också en lektion om företagsekonomi under svåra ekonomiska tider av en chef från en annan avdelning som smugit sig in när han hörde våra röster eka ut i korridorerna och såg en av sina i behov av hjälp (chefer verkar även de ha en känsla för solidaritet sig emellan). Under diskussionen säger även vår chef att om han skulle få höra av en enda person till att jag säger att han inte gör rätt för sig så ska han leta upp mig och… efter det gör han en handrörelse som jag bara kan tolka som en knäckt nacke.

Dagen efter blir jag återigen uppkallad till kontoret. Jag räds över att chefen nu har fått reda på att jag inte bara har talat om situationen utan också uppmanat en hel fabrik att delta i övertidsblockaden, och ska verkställa sitt hot från dagen innan. Med handen runt nacken och en ny facklig kamrat vid min sida går jag än en gång till chefens kontor. Väl där berättar chefen att situationen nu är löst och att polackerna ska få sin övertidsersättning. Hur detta gått till förklarar han inte men det är ju lite märkligt att från att dagen innan vara en omöjlig sak så har det fixat sig. Det verkar som att det som behövdes var att folk var redo att backa upp en grupp som visat sig stå enade och hårda. Vinsten mottogs med glädje och en del kramar på fabriksgolvet.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.