Den här texten är ett utdrag ur berättelsen Efter sorgen kom ilskan, som kommer att finnas med i bok nr 4, Om strejker. F.d. klubbordföranden på fönsterfabriken i Överum berättar:

…//…

Den 1 november 2011, en och en halv månad efter det första beskedet kom koncernchefen och informerade om det slutgiltiga beslutet att fabriken skulle läggas ner. Han hade en livvakt med sig, som stod tre meter bredvid honom hela tiden. Han fick mycket kritik och frågor från ett uppretat arbetarkollektiv. Folk var så förbannade att svetten rann ur deras pannor. Men han stod kvar, med ett sällan skådat stenansikte och svarade lugnt på alla hätska frågor. Beskedet blev en ny kalldusch, löntagarkonsulterna hade ju sagt att det gick så bra för fabriken. Att vi var en ”guldkalv i koncernen”.

Det blev stopp i produktionen igen. Tvärstopp. Folk struntade fullkomligt i den där stimulanspengen och det återhämtade sig inte. Vi fackliga hade mycket att göra med förhandlingar, mycket personstöd. Medlemmarna skötte sin strejk själva, pratade ihop sig. Och vi förstod ju.

Det var 100 procent i maskinverkstaden som strejkade, i monteringen 90 procent. Där fanns en viss kulturskillnad. I maskinverkstaden vet de sitt värde, så har det alltid varit. Men i monteringen fanns ändå knappt något att göra eftersom maskinverkstaden inte jobbade. Det fanns inget att montera.

Cheferna försökte med mycket lock och pock. De ringde också till facket centralt och sa: De strejkar i Överum! Ska vi stämma er? Centralombudsman ringde till oss och frågade hur det är. Vi svarade att folk jobbar i den takt de orkar med, efter förmåga. Han tyckte att det var ett bra svar, och vi blev inte stämda. Så där rullade det på några veckor.

…//…

Vi hade en arbetsledare vid sidan av produktionschefen. Han hade bara jobbat hos oss sen 2010 och var en hal jävel. Nu tog han på sig att piska på folk. Han gick fram till maskinarbetarna.
– Vad håller ni på med?
– Vi sitter här och pratar.
– Kanske jobba lite?
– Vi orkar inte, vi mår dåligt.
– Det säger ni bara – ni strejkar väl inte?
– Nänä. Vi vill jobba, men ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss.

De drog igång maskinerna. – Jättebra grabbar! De körde en halvtimme, sen stängde de av igen. Det retade gallfeber på honom.
– Det är ju strejk!
– Nej vi mår så jävla dåligt.

Han gick igen, kom tillbaka. Dag efter dag i två-tre veckor. Det ställdes inga konkreta krav från folk i det skedet. De ville inte jobba helt enkelt. Vi mår dåligt Erik, sa de till mig. Jag hade full förståelse.

Så började arbetsledaren hota med att ge dåliga referenser.
– Tänk om nån ringer och frågar hur Kalle funkat på fabriken, jag måste ju vara ärlig då…
– Har du aldrig tänkt på att nån kanske ringer till oss och frågar hur du har varit som arbetsledare, och då måste vi vara ärliga och säga att du har betett dig som ett jävla svin och hotat oss! sa gubbarna.

Arbetsledaren var rätt obehaglig. Efter ett tag fick jag indikationer på att det kunde hända något med honom. Jag och min vice ordförande pratade med företagsledningen.
– Det är nog bäst att ni plockar bort arbetsledaren från golvet. Han kommer att åka på stryk snart om han retar upp arbetarna mer…
Företagsledningen plockade då bort honom och han fick sitta på sitt kontor resten av tiden. Bara det var en seger i sig, vi fick bort ett irritationsmoment som bara fick folk att må ännu sämre.

Det blev ett bra tryck. Attityden var: Ni kan fara åt helvete. Alla jävla år…
Vi hade ett lager med virke, 5-meterslängder som ska kapas och hyvlas. Men det blev ju inte gjort. Folk pratade om att företaget kanske kör iväg virket till Vetlanda så kan de göra det jobbet där.
För att förhindra det så kapade de upp allt och la huller om buller på pall. Ledningen fattade inte vad som pågick. Det var en del sådana småaktioner.

En torsdag kom de med uppsägningslapparna. Många vägrade skriva på. Nån rev sönder lappen. Andra skrev på och åkte hem. På fredagen var det bara 12-15 personer i fabriken.

I mitten av november blev det förhandling om uppsägningsvillkoren.
Vi frågade medlemmarna: Vad ska vi ta med oss? Och från medlemsmötet fick vi med oss att kräva 12 månadslöner utan avräkning, 100.000 kronor extra i omställningsstöd/person och pensionslösningar till dem över 61. Företaget ville dock inte ge någonting. Ingen extra uppsägningstid, ingen form av avgångsvederlag, inte ett jävla dugg. Men dom var noga med att påpeka att vi är skyldiga dom att fortsätta producera deras produkter fram t.o.m v 50. Därefter ska det monteras ner, plockas undan och städas under uppsägningstiden, ända till den längsta uppsägningstiden tar slut nån gång i maj.

Sån var attityden. Ändå hade de mage att fråga: Vad ska vi göra för att få igång produktionen?

Vi hade förstås medlemsmöten under förhandlingarna och diskuterade fram och tillbaka.
Runt mitten av november hade ledningen fattat att det inte skulle bli någon produktion ifall de inte backade från sin kompromisslösa hållning. De gav inte vad vi hade krävt, men de erbjöd nästan dubbel lön till alla i nya stimulanspengar utan frånvaroavdrag plus 7000 kr extra per person i omställningsstöd. Detta mot att vi skulle färdigställa de ordrar som låg och väntade i fabriken, på halvfart, därefter skulle vi få ledighet med lön under resten av uppsägningstiden. Från början ville de ju att alla skulle vara kvar hela uppsägningstiden. De med kort uppsägningstid fick förlängt så att alla hade minst 3 månader. De som företaget vill ha kvar i arbete under uppsägningstiden för att montera ner maskiner och tömma fabriken erbjöds dubbel lön. Alla som ville fick en betald truckutbildning.

Medlemmarna röstade ja till det där paketet, och sen jobbade de undan allt på ett kick. Ville hem. Det var bara 4-5 st som tog erbjudandet att vara kvar mot dubbel lön för att tömma fabriken. De fick komplettera med folk utifrån, specialfirmor.

…//…

Vi ska vara väldigt medvetna om att industrier kommer alltid att läggas ner oavsett hur lönsamma de än är. Vi ska också vara lika medvetna om att vi aldrig någonsin kommer att få mer än vad vi pratar ihop oss och gemensamt bråkar om. Det är det som är facklig kamp och min förhoppning är att denna lilla berättelse, om hur fönsterarbetarna i Överum gjorde motstånd, kan inspirera andra att göra samma sak.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.