Vad är anställningstrygghet? I grunden är vi varandras trygghet. Så ska det vara. Som i den här berättelsen, som inte är från typ 1920 utan från 2006. Det är ett utdrag ur Bodsittning för Paulina av byggnadsarbetaren Steffe Slottis. Hela texten finns med i antologin Om strejker.

Ur ”Bodsittning för Paulina”

Paulina städade manskapsbodarna på ett av södra Stockholms större byggen under 2000-talets början. Från byggets start hade det funnits flera olika städare som kommit och gått i en strid ström. Men Paulina kom, blev kvar ganska länge och som det blir när en människa är trevlig, sådär som folk är mest, lär man känna och gilla henne. Så blev det också med Paulina. Paulina från Polen blev en av oss, vi gillade hennes småprat medan hon svabbade golven, när hon berättade om sitt och frågade om våra familjer och våra liv när hon flyttade tidningar i högar för att torka av bord och ställde undan skitiga skor för att göra rent bänkar.
Men en dag var inte Paulina på plats. Det var en annan städare där och när vi frågade henne så sa hon: – Nej, Paulina är inte sjuk, hon har slutat.
Vi blev väldigt förvånade. En av våra två lagbasar ringde och luskade lite varför och svaret var att hon fått sparken av sin arbetsgivare. Det blev en del muttrande och förbannande när basen gick runt i vår bodetablering den dagen och berättade att Paulina fått kicken. På eftermiddagen innan vi slutade pratade en av lagbasarna för gänget med platschefen på bygget och berättade att vi fått veta att Paulina fått sparken och att vi inte tyckte det var ok.
– Om hon inte får sitt jobb tillbaka och kommer och städar hos oss imorgon kommer vi sitta kvar i våra bodar imorgon bitti. Jag har snackat med alla våra gubbar. Vi går inte ut och jobbar förrän vi vet att hon kommer tillbaka, sa basen.
– Jag ska kolla vad som hänt, så hör jag av mig, svarade platschefen och la på.
Det blev en lugn morgon för oss i arbetslaget på bygget. Vi kom som vanligt och fikade och snackade skit med varandra. Där var gubbsen som alltid kom mer än en timme före jobbet började. Där var de vanliga sistaminutenjockarna som flängde in fem i sju. Klockan blev sju och sorlet, garven och rundsnacket var precis som vanligt, ingen spänning i luften, ingen oro, bara lugn väntan, nästan njutningsfullt avvaktande. Avslappnat som om det var en luciamorgon när vi brukar dra ut lite på fikat och gnager pepparkakan medan tiden går och diskussionerna böljar mellan jobb som väntar under dagen, senaste matchen och hur krånglande knän behandlas bäst.
Tjugo minuter i åtta ringde vår platschef. Han hade pratat med städfirmans ägare och Paulina skulle komma tillbaks till jobbet. – Bra jobbat, sa lagbasen åt platsisen, tack ska du ha. Då knallar vi ut. Det blev en del skrapande med stolar och en och annan gäspade och sa halvt på skämt: – Va fan, va skulle det behöva gå så snabbt för! Men ut gick vi mangrant och lite extra sol sken den morgonen på oss.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.