En 99:a berättar, ur antologin Om strejker, inifrånberättelser om ”vilda” strejker från 1989 till 2014

Året var 1990, jag var ung och jobbade i hemtjänsten i Malmö. Det hände två riktigt dåliga saker ungefär samtidigt. Vår fackförening Kommunal hade sagt ja till ett uselt lönebud. Och den socialdemokratiska regeringen ville införa lönestopp och strejkförbud under 1990 och 1991. Jag pratade med två andra vårdbiträden om det. Vi jobbade i olika stadsdelar då, men vi hade jobbat tillsammans tidigare så vi kände varann. Nånting måste göras tyckte vi, och bestämde oss för att försöka samla ihop så många hemtjänstanställda som möjligt. Så vi bokade Amiralen, det är en ganska stor lokal i Malmö. Sen satte vi oss och ringde runt till stans alla grupplokaler som fanns i hemtjänstområdena. Det fanns kanske ett 40-tal lokaler. Vi pratade med de vårdbiträden som svarade, berättade om mötet och bad att de skulle sprida det vidare. Någon hade kontakt med ett tryckeri som ställde upp och tryckte upp flyers gratis åt oss. Vi åkte runt och spred dem i grupplokalerna.

Vi hade ingen aning om hur många som skulle komma till mötet, men det blev fullt i Amiralen. Det var nog 200-300 vårdbiträden som kom. Alla som kom la pengar till lokalhyran, det räckte till och blev över. På mötet beslutade vi att genomföra en dags proteststrejk bara två dagar senare. Vi kanske hade lite väl bråttom men det var sånt tryck! Det var häftigt att se alla kvinnorna som kom, överväldigande. Jag trodde att det mest skulle komma folk i min egen ålder, unga och radikala, men det var mina föräldrars generation som kom. Många var f.d. hemmafruar som tagit jobb i hemtjänsten då barnen blivit stora. Och de var så förbannade!

Eftersom vi var förbannade även över det där med löne- och strejkstopp så ville vi protestera mot det också. På den tiden så blev man automatiskt medlem i SAP när man skrev in sig i Kommunal. Vi la ut listor i grupplokalerna där folk kunde skriva upp sig om de ville gå ur SAP men ändå vara kvar i Kommunal. De listorna lämnade vi sedan upp till Kommunals huvudkontor i Malmö och SAP fick ett stort bortfall från oss. Jag tror att de blev nervösa och oroliga för att det skulle sprida sig.

Nå, två dar senare gick vi alltså ut i strejk. Dagarna innan så informerade vi vårdtagarna om vad som skulle hända och vi fick en enorm uppbackning från dem. De tyckte att vi gjorde rätt fast de alla skulle bli mer eller mindre lidande av det. Även anhöriga hade stor förståelse, det kom några negativa reaktioner men mest positiva. Vi hade organiserat det så att vårdbiträdena samlades i grupplokalerna, men de gick inte ut på sina vanliga besök hos vårdtagarna. Vi hade bestämt att vi skulle se till att de sjukaste skulle få nödvändig omvårdnad, men allt annat skulle vi låta vara. På mitt område var vi tre grupper med åtta vårdbiträden i varje. Två personer i taget från varje grupplokal gick ut och tog hand om de sjukaste. De övriga vårdbiträdena satt kvar i lokalen.

Strejken fick ett stort genomslag över hela staden, det blev kaos. Enhetscheferna fick släppa skrivborden och ge sig ut och jobba, det tyckte vi var bra, men det tyckte inte dom. Kommunen svarade med en vild lockout – de körde ut alla från grupplokalerna. Många blev skärrade då de blev utslängda, de ringde och grät. När det här hände fanns det ju inte mobiler och sociala medier så det var svårare att nå varandra. Folk visste inte vad som hände på andra ställen. Vi satt några i min lilla etta och försökte få koll på vad som hände och hålla i det hela. Telefonen ringde i ett.

För att få en samlad återgång så kontaktade vi Radio Malmöhus. De gick ut med ett akutmeddelande, ungefär som vid en trafikolycka, och meddelade att strejken skulle upphöra klockan 15.

Hur blev då resultatet av strejken? Jo, Kommunal tog tillbaka sitt ja till skambudet och det blev en något bättre löneökning. På min arbetsplats så kände folk att de hade åstadkommit något, och jag hoppas att de kände likadant i alla de andra stadsdelarna.  Förresten blev det inget strejkförbudsbeslut i riksdagen heller utan regeringen avgick. Men det var kanske inte vår förtjänst!

Jo, det kom klagomål på att vi suttit och ringt till varandra från grupplokalerna. Då tog vi pengarna som blivit över vid mötet på Amiralen, växlade allt till enkronor och så gick vi in och la dem på skrivbordet hos enhetschefen som ersättning för telefonsamtalen.

Jag hade en veckas semester och när jag kom tillbaka hade jag omplacerats till en annan grupplokal. Det gällde inte bara mig. Kommunen splittrade upp personalgrupperna och många blev omplacerade. Alla blev också inkallade på enskilda samtal. Men jag fick också en uppsägningslapp. De menade att jag hade varit uppviglare och hade samarbetsproblem. Jag fick ingen hjälp av Kommunal. Men för mig spelade uppsägningen ingen större roll, jag tyckte det var värt grejen att ta konsekvenserna för det man tror på. Så jag sa upp mig själv. Hade det hänt idag så hade jag nog föreslagit att vi skulle gå till media både för upplysningar före strejken och för att berätta om det som hände efteråt, konsekvenserna.

Några år senare fick jag jobb i hemtjänsten igen. Men även då blev det en lönetvist, som slutade med att jag och fyra arbetskamrater skaffade oss andra jobb trots att vi till sist fick upp lönerna. Vi godtog budet mot att vi fick gå direkt med betald uppsägningstid. Vi hade tröttnat. Idag är jag en 99a. Kommunen har ett register över anställda och f.d. anställda. Efter namnen finns koder. Står det 99 så betyder det att man inte får anställas igen. Det är enhetscheferna i kommunen som har tillgång till registret.

Om jag skulle ge råd till andra som vill strejka så är det kanske att tänka lite mer i förväg på vad som kan hända och prata med alla om det. T.ex. det där att vi skulle kunna bli utkörda från lokalerna. Hade vi tänkt på det så kanske varje grupp hade kunnat förbereda sig på att gå iväg och sitta tillsammans någon annanstans, och inte bli så skärrade. Och så det där vad som skulle hända efter strejken. Det kan nog vara bra att prata om i förväg att det kan bli enskilda samtal. Hade vi gjort det så hade vi kunnat komma överens om vad vi skulle säga då. Det är jobbigt att sitta i enskilt samtal och bli pressad men om man har pratat tillsammans om det innan så känner man kanske stödet från de andra i ryggen i alla fall.

/Nittionian Lina

Läs även Stopp för anställningsstopp, också en berättelse om strejkande hemtjänstarbetare i Om strejker.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.