En till berättelse ur bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Den fjärde boken, Om strejker, innehåller berättelser om en rad s.k. vilda strejker och sittningar på olika arbetsplatser, under åren 1989 – 2014. Den här strejken inom hemtjänsten på söder i Stockholm genomfördes 1989. Det är Lena Ericson Höijer som berättar.

Under flera år hade tempot i hemtjänst pressats upp. När nya nedskärningar väntade på Södermalm hösten 1989 fick personalen nog. Det hela hade börjat en månad tidigare med ett rykte om att det var anställningsstopp i stadsdelen. Många vårdbiträden slog bakut när de började förstå att varken de arbetskamrater som var sjuka eller de som slutade blev ersatta. Några av dem sökte upp mig, som var ordförande för Kommunals sektion för hemtjänstpersonalen, på vår fackexpedition. De ville ha hjälp att reda ut vad som egentligen var på gång.

Kommunal krävde pappren på bordet och kunde konstatera att förvaltningen fått order från politikerna i nämnden om att budgeten måste vara i balans. Inga överskridanden skulle tolereras. I panik planerade arbetsgivaren nu att skära ner 2,7 miljon kronor på hemtjänst under årets sista månader. Det motsvarade 50 heltidsanställningar under tre månader.

När beskedet kom ordnade hemtjänstpersonalen ett protestmöte. Ett hundratal kom och det blev vilda diskussioner om vad de kunde göra. Alla var upprörda över sin egen arbetsmiljö men kanske ännu mer över att kvalitén på omsorgen hela tiden försämrades. Det fanns ingen chans att vårdtagarna skulle få den hjälp och service de behövde och hade rätt till. De närvarande enades om att ordna en demonstration utanför nämndens möte.

Nämndpolitikerna blev tagna på sängen när de kom till sitt sammanträde och hela trottoaren utanför var full av arga vårdbiträden, pensionärer och handikappade. Det blev en livlig diskussion och de politiska representanterna hade svårt att försvara en neddragning i äldreomsorgen. De som hade möjlighet stannande och väntade ut nämndens beslut. Uppenbarligen darrade beslutsfattarna på manschetten och ärendet bordlades till nästa sammanträde. ”Då står vi här igen” var personalens besked.

Till nästa sammanträde verkade det som om nämndens ledamöter skickats på snabbkurs i konsten att fatta obehagliga beslut. Nu var det inte fråga om att diskutera med de uppretade demonstranterna som åter hade samlats. Med ordförande i spetsen banade ledamöterna väg mellan protestplakaten med nedböjda huvuden. De arga kommentarerna duggade tätt bland alla de som samlats: ”De pratade inte ens med oss!” ”Nej, inte ens tittade på oss!”

När mötet hållit på en stund kom beskedet som de flesta redan anat. Nämnden hade utan diskussion klubbat igenom beslutet att skära ner 2,7 miljoner på hemtjänst. Det som hängt i luften en lång stund uttalades nu öppet. ”Nu går vi i strejk!”

Några kvällar senare diskuterades förslaget på allvar. Skulle de verkligen gå i strejk? Några var tveksamma men de flesta övertygade. En kvinna citerade Jonathan i ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren om att man ibland måste göra det som är farligt. ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Mötet beslutade att vårdbiträdena skulle gå ut i strejk en dag.

Som arbetsrättslagstiftningen fungerar i Sverige var jag som facklig företrädare för Kommunal tvungen att försöka avstyra den vilda strejken men mina argument föll ganska platt till marken. Det var ingen som trodde på förhandlingar eller samverkan längre. Ledningen och politikerna hade förbrukat personalens förtroende, de hade visat att de varken brydde sig om personalens arbetsmiljö eller pensionärernas situation.

Alla lokala fackombud på Södermalm avsade sig sina uppdrag och började istället förbereda strejken. Tillsammans med en ombudsman från Kommunal hade jag överläggningar med arbetsgivaren. Vi var tydliga med att vi självklart skulle följa lagen och försöka hindra strejken. Men också med att det största ansvaret låg hos arbetsgivaren som genom att skapa en orimlig arbetssituation hade provocerat fram konflikten. Personalen varslade arbetsgivaren om vilket datum de tänkte strejka och en febril aktivitet bröt ut bland tjänstemän och politiker.

Som av en händelse ”hittade” finansborgarrådet som då hette Mats Hulth (s), precis 2,7 miljoner som Södermalm kunde få för att täcka sitt underskott. Personalen hade rådslag och svarade med att kräva skriftligt på varifrån pengarna kom. De ville inte riskera att det skulle drabba kollegor i någon annan del av Stockholm eller kanske tas från snöröjningen, så att de själva skulle få problem att ta sig mellan pensionärerna när snön kom. Eftersom de aldrig fick någon skriftlig uppgift drog de inte tillbaka sitt strejkvarsel.

Så kom då strejkdagen. De strejkande hade bestämt att några skulle arbeta för att de pensionärer som inte alls klarade sig själva skulle få mat och medicin. Övriga, drygt tvåhundra vårdbiträden, samlades på morgonen i en hemlig lokal. Senare under dagen var de ute och delade ut flygblad där de förklarade bakgrunden till varför de strejkade. På eftermiddagen genomförde de en demonstration som gick till Socialdemokraternas arbetarekommun. Där krävde de ökade satsningar på äldreomsorgen.

Personalborgarrådet, Agneta Dreber från dåvarande Stockholmspartiet, gick ut i media redan före strejken och hotade med arbetsdomstolen. Vårdbiträden i andra delar av Stockholm drog därför igång en insamling till de strejkböter som kunde bli aktuella.

Någon stämning till arbetsdomstolen blev det aldrig. De enda påföljden blev en dags löneavdrag för strejkdagen. Vårdbiträdena erbjöds ersättning från insamlingen men alla avböjde eftersom de tyckte det var värt ett löneavdrag att få räta på ryggen och visa att de inte accepterade vad som helst. Det fanns en gräns för hur långt de kunde pressas innan både deras ryggar och deras yrkesstolthet sade ifrån. Pengarna som samlats in skänktes istället till annat fackligt solidaritetsarbete.

Allmänhetens sympatier var helt på vårdbiträdenas sida. Till och med pensionärer och handikappade som direkt blev drabbade av strejken stödde personalen. Kanske var det därför de aldrig hamnade i Arbetsdomstolen. Men även ett mer praktiskt skäl kan ha spelat in. Om tvåhundra vårdbiträden skulle sitta på en rättegång i AD, vem skulle då arbeta i hemtjänsten den eller de dagarna?

Några månader efteråt hörde jag en s-politiker från den lokala nämnden prata om strejken på ett möte. Hon berättade att hon tillsammans med en folkpartist erbjudit sig att gå in och arbeta i hemtjänst när personalen strejkade. När hon berättade om sina upplevelser där lät det för mig som om hon lika gärna hade kunnat beskriva ”den där dagen som jag besökte Mars”. Så främmande var miljön för henne. Hon fick se en verklighet hon inte alls kände till.

Läs även Strejk i hemtjänsten.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.

Bilden ovan visar protesterande hemtjänstarbetare då det begav sig.