Berättelsen om den fristående arbetsplatstidningen Kvasten, som spritts på Volvo Torslandaverken regelbundet i 16 år, finns med i antologin Hopskrivet (del 2 av bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, utgiven 2012), tillsammans med flera andra berättelser om just arbetsplatstidningar och annat skriftligt som haft betydelse för ett arbetarkollektiv. Idag lägger vi upp berättelsen här, med anledning av att Kvastens redaktör Lars Henriksson går i pension och Kvasten försvinner, åtminstone i nuvarande form. Men nya kvastar ska sopa på våra arbetsplatser, och den här berättelsen av Henriksson kan ge tips och inspiration.

Hur det började

Det hela började när vår bana lades ner. Eller rättare sagt det började när en ny konstruktion av bilen gjorde att vi var tvungna att montera rattaxeln på ett väldigt oergonomiskt sätt under instrumentbrädan. Eller det började egentligen långt tidigare med att vår avdelning fick klara sig utan förman en längre tid. Eller… Hur något verkligen börjar är alltid svårt att säga men under ett antal år hade vi som arbetade på bana 1:21/1:30 i Volvo Personvagnars Monteringsfabrik i Torslanda blivit kända som besvärliga typer. Genom att hålla korta möten på sista rasten varje torsdagseftermiddag lyckades vi, utan att ha planerat det i förväg, skapa en situation där vi försköt gränsen en bra bit för vad vi tyckte att vi kunde kräva och vad företagets chefer klarade av att driva igenom. Vi diskuterade vardagliga saker som hände på vår avdelning, företagets förslag till förändringar och så vidare. Med tiden fick vi därigenom en facklig styrka som gjorde att vi till exempel kunde få igenom extra bemanning på de ergonomiskt dåliga jobben, långt bättre än vad vårt ackordsavtal gav oss rätt till. Vi skapade också en tradition som satte sig i väggarna, trots att folk kom och gick.

Detta var givetvis en nagel i ögat på cheferna och flera gånger försökte företaget angripa vår avdelning. Men inte förrän våren 2006 lyckades de genom att slå till med full kraft på ett sätt som vi inte kunde kontra: de lade helt enkelt ner vår avdelning, tömde vår bana på jobb och spred ut oss som jobbade där i hela fabriken.

Kan folk skriva mail kan vi göra en tidning

Jag hade länge tänkt tanken  på en fabrikstidning. Under åren från 1987 till 2000 då jag var ordförande i en av de fackliga gruppstyrelserna i fabriken hade vi gjort det till ett av våra kännemärken att regelbundet komma ut med bra skriftlig information till medlemmarna där vi ofta skarpt men sakligt kritiserade företaget och cheferna.

De fackliga tidningar som nu kom ut, i den mån de alls gjorde det, tog sällan upp de frågor vi som arbetade i fabriken ställdes inför dagligen. Läget var med andra ord öppet för en tidning som tog upp sådant som folk pratade om med varandra.

Det var delvis en slump som gjorde att denna tanke på en tidning nu väcktes på allvar. När vår bana lades ner samlades vi som arbetade där till en avskedsfest och på festen skickade någon runt en lista där alla skrev upp sina e-postadresser. Efter semestern, när alla hamnat på nya avdelningar började det så smått strömma in mail där folk, inte sällan aningen chockade, berättade om hur det fungerade på deras nya avdelningar. Hur det vanliga där var att alla gjorde som de blev tillsagda utan diskussion och order uppifrån aldrig ifrågasattes eller diskuterades. En stark kontrast till hur vi hade haft det på vår gamla avdelning.

Och tanken slog mig: kan folk skriva mail kan vi göra en tidning av det. Jag kastade fram förslaget på listan och flera nappade. Sagt och gjort, i november möttes arbetarna på monteringsfabriken av ett  A4-blad som bar namnet Kvasten, med den förklarande undertiteln:”Vi sopar trappan uppifrån.”

Planen var från början att tidningen bara skulle vara beroende av sina läsare, alltså våra arbetskamrater, kända och okända. Vi bestämde också att den skulle vara så billig och enkel att det inte skulle behövas mer pengar än vad vi lätt kunde lägga ihop till för att få ut den. Ingen organisation med styrelse, kassör och sådant. Viktigt var också att vara öppna, det skulle vara tydligt att vi tog ansvar för vad vi skrev. Jag blev ansvarig utgivare, inte för att jag skulle ha mer att säga till om utan för att om företaget skulle få för sig att hitta på några dumheter var jag den som var mest van vid att bli utsatt för sådant…

Tanken var från början att trycka Kvasten i en relativt liten upplaga, något hundratal, och sedan skulle de som ville ha en kunna prenumerera via e-post. På så sätt skulle tryckkostnaden hållas låg samtidigt som det skulle vara lätt att sprida den vidare via nätet ifall företaget skulle få för sig att försöka hindra  oss från att sprida tidningen.

Efter att ha kommit ut med ett eller två nummer insåg vi att detta inte funkade. Folk på fabriken var inte så mycket inne på nätet eller kollade åtminstone inte sin mail så ofta att det skulle räcka med att sprida Kvasten den vägen. Å andra sidan fick vi inga reaktioner från cheferna på att Kvasten fanns utlagd i pausutrymmen och på andra ställen. Så det kanske inte skulle vara något problem att dela ut den i pappersform i alla fall? Vi hittade ett billigt tryckeri och ökade gradvis upplagan till en nivå så att det åtminstone skulle räcka till en liten bunt i varje pausutrymme.

Men internet var inte bara viktigt för att sprida Kvasten utan också för att alls kunna göra den. Dels skickades provvarianter av varje nummer ut till alla på vår ursprungslista men också för att det enda vettiga sättet för ”redaktionen” att kommunicera var via e-post. Strax efter det att vår bana lagts ner startade ett nattskift på fabriken som därmed kom att ha tre fasta skift med påföljd att vi hade mycket svårt att träffas. Å andra sidan innebar det att Kvastens redaktion var på plats dygnet runt…

Med tiden försvann en del av ursprungsgänget och andra, som inte arbetat på vår avdelning, kom till.

Mycket snabbt märkte vi att vi var rätt ute. Ett tidigt tecken var att arbetskamrater hörde av sig och erbjöd sig fixa saker som vi inte ens frågat efter. Någons kompis gjorde ett snyggt huvud till tidningen i ett typsnitt som egentligen inte finns (men som var mycket likt det företaget använder i sin logga…) Några andra fixade en hemsida vilket innebar att de som missat ett nummer lätt kunde få tag i det och att vem som ville kunde få tag i Kvasten och sprida den vidare. Andra hörde av sig och berättade att de börjat skriva ut och sprida Kvasten på ställen utanför monteringsfabriken.

Några principer

Det som gjorde att Kvasten snabbt etablerade sig var att det var den enda kritiska rösten i en tid när företagets olika påfund retade upp väldigt många. Vi skrev helt enkelt offentligt det folk tänkte och sa i trängre kretsar. Men det upplägg vi hade var, och är, också väsentligt för att göra Kvasten respekterad och uppskattad. Några av de principer som väglett oss har varit:

– Att alltid vara noggrann med fakta.

Att bygga upp ett förtroende tar tid men det går fort att rasera det.  En tidning som Kvasten som startats helt utanför alla officiella kanaler har bara sitt innehåll att luta sig mot. Ska man kunna lita på en skrift måste siffror och andra sakuppgifter vara korrekta i minsta detalj.

– Innehållet ska ha fabriksanknytning.

Det finns mycket som är intressant och viktigt här i världen men det som gör att Kvasten unik är att den skriver om det som händer på vår arbetsplats, sådant som ingen annan skriver om. Åtminstone inte från verkstadsgolvets utsiktspunkt.

– Regelbundenhet.

Bestämmer man sig för att komma ut en gång i månaden så är det också viktigt att göra det. Det kräver en del jobb att göra ett nummer och det är bara alltför lätt att dagarna går, annat kommer emellan och det blir allt glesare mellan numren. En månad är lång tid men ändå såpass tätt att våra arbetskamrater vant sig vid att Kvasten ska komma i slutet av varje månad.

Hur har det gått?

Under mina decennier på fabriken har jag varit med om att skriva och sprida många hundra flygblad av olika typer. En del uppskattade av arbetskamraterna men åtskilliga hamnade säkert i papperskorgen utan att lämna några större intryck. Jag påstår inte att Kvasten förändrat fabriken och än mindre världen men jag har aldrig varit med om att sprida något som fått en sådant stöd.

En viktig sådan sak var att den snabbt blev självfinansierande. Idag finns det dels en stadig krets som lämnar bidrag med jämna mellanrum, dels tar arbetskamrater på olika avdelningar då och då initiativ till insamlingar. I kombination med att vi har mycket låga tryckkostnader har vi på så vis alltid en liten buffert för att trycka kommande nummer.

Visserligen skulle det inte ha varit någon stor uppoffring för den närmsta kretsen att betala tryckningen av Kvasten men det finns flera poänger med att  det är en bred skara som att bidrar till den. Dels för att de flesta är vana vid att allting kommer ”uppifrån” på något sätt och därmed är finansierat av någon annan. (Att denna ”någon annan” alltid är vi själva är det inte så ofta vi funderar på.) I början fick jag flera förvånade kommentarer av folk som insåg att det var vi själva som bekostade Kvasten och inte varken företaget eller facket… Dels  ger det i alla fall en liten delaktighet och rätt att ställa krav på innehållet om man vet att man själv är med och betalar för den och det blir ett sätt att understryka att det är vår gemensamma tidning.

Det viktigaste är dock alla de som medverkat i Kvasten under de år den funnits. När människor vänt sig till Kvasten för att be oss skildra saker som hänt på deras avdelningar är det det bästa betyg  tidningen kunnat få. Att man vill framträda där är ett bevis på att våra arbetskamrater inte ser tidningen som något skumt som kommer utifrån där man gör bort sig genom att framträda utan som ett naturligt forum att vända sig till när man vill framföra något.

Som när en förman i smyg fotograferade några personer som satt ner trots att de hävdat att de inte hade tid att göra sådant extrajobb som chefen begärt. Att förhandlingar om ackorden inte innefattar smygfotografering borde han vetat. Extra kul var det att personerna på bilden var kvällsskiftare medan fotot var taget på dagtid, innan de gått på…

Eller när en truckförare prejade mig när jag kom tillbaka efter att ha varit sjuk ett tag och lite upprört undrade var jag hållit hus. Jag borde omedelbart komma till deras avdelning och skriva om hur hårt företagets rationaliseringar slog och hur illa deras chef betedde sig.

Eller när en högre chef inspekterade städningen genom att fråga om montörerna ville äta hans mackor om han la dem på det golv de just sopat. Händelser som genom Kvasten blev samtalsämnen i hela fabriken.

Om vi ofta möts av förtjusta reaktioner när vi kommer med Kvasten ute i fabriken är det desto tystare från företaget. Därifrån låtsas man de helt enkelt inte veta om att den finns, vilket vi fått en hel del uppgifter som visar att de visst gör. Som när högste fabrikschefen slet ner ett antal Kvastar som satt på en anslagstavla men blev iakttagen av en truckförare som omedelbart rapporterade till oss via mail och fick med en tyken liten ruta om händelsen i nästa nummer. Även genom andra källor har vi fått klart för oss att Kvasten läses med stort intresse, ända upp i direktionen.

Även om saklighet har varit grunden för Kvasten har vi rätt ofta drivit med korkade utspel eller beteenden från ledningen. Och de har sannerligen inte saknats. Det som satt sig bäst var nog när den chef som tog över Torslandaverken just innan Kvasten startades blev intervjuad i tidningen Ny Teknik och beskrev de pågående rationaliseringarna med orden. ”Det finns alltid droppar att vrida ur den handduken som man tror är torr.”  Kvasten spred citatet och i våra spalter döptes han till Handduken, ett namn som snabbt blev populärt. I alla fall på golvet.

Inte heller från fackligt håll har vi fått särskilt många reaktioner. Kvasten har inga ambitioner att ersätta facket eller den fackliga informationen, däremot har vi inget emot att vara en blåslampa i baken på fackliga representanter som har svårt att komma ihåg sitt uppdrag. Vi belyser bristande demokrati och kritiserar våra fackliga representanter när de kommer överens med företaget över våra huvuden. Till exempel när de centralt givit arbetsgivarna makten över vår fritid genom att acceptera deras tolkning att övertid är något som företaget kan besluta om, en av de sakfrågor som fick det att koka på fabriken hösten 2006 när Kvasten startade.

Eget namn eller anonymt?

I Kvasten kan man framträda hur man vill. Många av artiklarna är undertecknade med namn och arbetsplats, andra skriver under pseudonym. Ibland har folk från olika avdelningar tagit kontakt och bett att Kvasten ska skriva om saker som hänt där och har blivit intervjuade utan att någon nämnts vid namn. Fördelen med att personer undertecknar med eget namn är att texten kan bli mer trovärdig när någon verkligen står för den. Man visar också att det inte är farligt att öppna munnen och kritisera missförhållanden. Det gör det också möjligt för andra personer att direkt ta kontakt med den som skrivit. Så vitt jag vet har hittills ingen blivit påhoppad av någon chef eller på annat sätt råkat illa ut för att ha skrivit i Kvasten.

För tillfälligt anställda eller de många som jobbar för bemanningsföretag är det å andra sidan mycket viktigt att det finns möjlighet att framträda anonymt. Om en större grupp på någon avdelning intervjuas utan att något enskilt namn nämns kan det också bli svårare att avfärda kritik som gnäll från någon enskild person. Även för andra som vill säga ifrån utan att sticka ut hakan alltför mycket är möjligheten att vara anonym viktig. Det viktiga är hur som helst att alla har möjlighet att framträda på sina egna villkor.

Allt har inte varit frid och fröjd. Liksom alla andra på fabriken drabbades Kvasten hårt av de uppsägningar som blev följden av den internationella krisen 2008. De flesta av dem som engagerat sig i att skriva i och på andra sätt och arbeta med Kvasten var yngre arbetskamrater som blev uppsagda i december 2008. Det försvagade oss allvarligt. Att fylla luckan efter dem har tagit lång tid och även om nya kommit till har det ännu inte lyckats helt.

En kvast är ett redskap

En risk med att ge ut en sådan här arbetsplatstidning är att den kan uppfattas som något som kommer uppifrån och inte är något som görs av oss själva. Även om folk uppskattar det som står i den kan den på så vis bli en del av en kultur av passivitet som ofta råder på arbetsplatser där ”de i facket” sköter kontakterna med företaget och de vanliga medlemmarna är åskådare. Vitsen med Kvasten är att den inte bara ”säger ett ord i rättan tid” utan blir ett redskap för alla på arbetsplatsen. Några av de gånger Kvasten fungerat som bäst är när folk använt sig av den, inte bara för att berätta för andra vad som sker utan för att sätta tryck på sina chefer och även sina fackliga företrädare.

En annan risk är att man blir för gnällig. Av naturliga skäl är det problem och missförhållanden vi skriver om och mycket sällan har vi kunnat göra det som skulle kunnat vara en verklig styrka med en fabrikstidning: att sprida positiva exempel på hur olika grupper av arbetskamrater har tagit itu med  sina problem.

Kanske är det dock så att Kvasten, bara genom att finnas till, gjort både chefer och arbetare medvetna om att eventuella dumheter riskerar att inte stanna i en begränsad krets utan spridas på hela fabriken. I bästa fall gör det att cheferna passar sig lite med vad de säger eller gör och ger folk på golvet råg i ryggen. Kan man inte göra något annat så kan man i alla fall kontakta Kvasten… På så sätt gör vi alla varandra en tjänst när vi berättar offentligt om saker som händer på arbetsplatsen.

Alla kvastar kan du hitta här: http://www.kvasten.tgk.net/main.htm