Foto: Serdar Yaygin, lokförare och fotograf.

Linnea Garli är lokförare och förtroendevald i fackföreningen Seko. I tidskriften Clarté nr 1 2018 skriver hon under rubriken Att sätta sig i respekt – en facklig bruksanvisning om antologiserien Folkrörelse på arbetsplatsen, särskilt om de två senaste böckerna Slutsnackat och Om strejker. Men det börjar och slutar på hennes egen arbetsplats. Vi har fått ok till att lägga upp artikeln här.

En händelse på min arbetsplats

Jag jobbar på järnvägen. I februari närvarade ett tjugotal av mina arbetskamrater, lokförare och tågvärdar, på en arbetsplatsträff (APT). Deltagarna tog upp saker som dagligen påverkar arbetsmiljön på tågen. Bristen på fungerande toaletter. Mult­ningarna av fordon vid plattform. Det ständiga tummandet på raster. Terror­beredskap. Kort sagt sådant som det talas om i varenda tjänstekupé och förarhytt.

Tonen var stundtals hård, men speglade stämningen på jobbet.

Efter en trevlig lunch talade cheferna plötsligt om ”mobbning” och ”trakasserier” som skulle ha pågått under förmiddagen. Många blev väldigt upprörda. Man upp­fattade det som allvarliga anklagelser vilka inte stämde med sanningen, och gruppcheferna avbröt arbetsplatsträffen i förtid med hänvisning till ”den dåliga stämningen”.

Ett par veckor senare kallades fyra arbetskamrater till enskilda samtal. Där utdelades erinringar, skriftliga varningar, som mest handlade om APT-deltagarnas ton. En erinran betyder att den anställde gjort något som kan leda till att personen kan avskedas om beteendet inte upphör. Hur ska man kunna försvara sig mot något så undflyende som ”ton”?

Folk vägrade att skriva under. En av de inkallade sade upp sig på stående fot, i protest. Bara ett par timmar senare hade denne lämnat in både tjänstetelefon och uniform. I en tid då lokförarbristen är stor och konkurrensen om oss hård har arbetsgivaren tappat ytterligare en näsa.

Två böcker som skulle kunna fungera som manualer

Just nu följer jag en chattgrupp om läget på jobbet. Det var inte meningen. Meningen var att jag skulle läsa två böcker och skriva om dem. Ironiskt nog två böcker som skulle kunna fungera som manualer i rådande situation, och som visar att sådant händer på många arbetsplatser idag.

Böckerna heter Slutsnackat (2015) och Om strejker (2015), de två avslutande delarna i bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen (redaktör Frances Tuuloskorpi). Gemensamt för de fyra böckerna är att de rymmer självupplevda, lättlästa arbetsplatsberättelser om konflikter och kamp på jobbet. Ibland har textförfattarna behövt vara anonyma. Berättelserna kan komma från blivande sjuksköterskor i Umeå, lokförare i Borlänge, hemtjänsten i Malmö eller fabriksanställda i Dals Långed.

Hopsnackat (2010) innehåller 35 berättelser från 25 olika arbetsplatser, om hur man pratat ihop sig och stoppat en försämring eller fått igenom en förbättring på jobbet. Hopskrivet (2012) utgörs av ett tjugotal bidrag om arbetsplatstidningar och andra texter som spelat roll på arbetsplatsen. Slutsnackat liknar Hopsnackat men med mer utrymme för eftertanke och lärdomar av erfarenheterna. Om strejker handlar om erfarenheter av spontana strejker.

Något annat måste göras. Men vad?

”Efter den första kallduschen dunkade vi våra förtroendevaldas ryggar. Tillsammans svor vi över arbetsgivaren och berömde våra kamrater. Där, framför huvudkontoret, förstod vi att vi behövde hjälpa till om facket skulle vinna förhandlingarna. När vi gick därifrån pratade vi inte om hur arga eller ledsna vi var. Vi pratade om vad vi skulle göra härnäst.”

Orden är en tågvärds, och handlar om när arbetsgivaren krävde att personalen skulle jobba ännu fler helger än de redan gjorde. De fackliga förhandlarna kom ingen vart och något annat måste göras. Men vad? Berättelsen finns i bokseriens tredje del, Slutsnackat.

De fackligt förtroendevalda får inte uppmana till, eller delta i, vilda strejker. Det förstod tågvärdarna och skickade ut de förtroendevalda ur mötesrummet för att själva fatta beslut om övertidsblockad. Här är det inte facket som ”någon annan” som är huvudpersonen, utan facket som ”vi”.

Slutsnackat ger oss flera tips på vad arbetskamrater, fullt tillåtet, kan göra tillsammans. Man kan ”jobba rätt”, alltså följa arbetsgivarens egna regler, som sopgubbarna i Stockholm. Man kan tacka nej till för korta arbetspass, som timmisarna på ett vårdhem. Man kan vägra att ta anställning under en viss lönenivå, som sjuksköterskor under parollen ”inte under 24 000”. Eller man kan som sista åtgärd säga upp sig i grupp, som på barnintensiven i Lund.

Om strejker går steget längre och följer upp med flera berättelser om hur kollegor tillsammans slutat jobba och strejkat vilt. På lager, i fabriker, på järnvägen och inom vården.

Orsak, verkan, metod

Mest ingående skildras strejken, eller egentligen strejkerna, på Scania i Södertälje 1990, där arbetsgivaren avvisade den löneökning fackklubben föreslagit. Här får vi genom två berättare följa såväl orsak som verkan och metod.

Bakgrund: ”Alla visste att Scania gick bra. Det var högkonjunktur och hade varit så i bra många år. Det pratades varje år om vinst.”

Mötesdialog: ”Måste man sjunga? Jag såg det i en film.”

Funderingar runt optimal tidpunkt: ”Det går inte att köra senare på dagen, för tänk om basarna får reda på att vi ska strejka, då kommer de gå hela dagen och bearbeta folk tills de inte törs. Direkt på morgonen är bäst. Listigt.”

Demonstrationståg genom alla verkstäder: ”Från att ha startat med drygt hundrafemtio arbetare hade man blivit flera hundra när man väl kom fram till huvudkontoret.”

Inspirationskällor: ”Det hade också varit strejk i tunnelbanan några månader tidigare och snacket gick: När andra kan varför kan inte vi?”

Slutsatser: ”Men det viktigaste vi vann var den stora förändringen som skedde i huvudet på folk. Sanslöst vilket fackligt intresse som uppstod. En helt ny generation fackliga ungdomar väcktes där. De hade inte gått några kurser, inte haft några uppdrag. Ilskan och strejken väckte dem.”

En tveksamhet kan vändas till beslutsamhet när man hör att andra satt ner foten. Kunde de på tunnelbanan så kan väl vi? Tuuloskorpi kommenterar dessa ringar på vattnet: ”Det bästa stödet man kan ge kämpande arbetare är att ta strid i liknande frågor på sin egen arbetsplats.”

Storfiskarhistorier eller verksamhetsplaner

Men hur ska vi bli mer uppmärksamma på ringarna? 1989 genomfördes en rikstäckande, vild lokförarstrejk som också återfinns i Om strejker med rubriken Sverige stod stilla. Den gången handlade det om pensionsåldern. Jag jobbar dagligen med människor som deltog. Hur kommer det sig att deras berättelser blivit storfiskarhistorier i stället för verksamhetsplaner? Minnesluckorna visar att vi behöver få in erfarenheterna i våra ryggrader. Jag misstänker att det är precis det som denna bokserie vill. Vi kan lära oss något av byggarbetarna som i Om strejker bestämde sig för att sitta kvar i sin bod när de fick höra att Paulina som städade fått sparken (hon blev anställd igen efter deras sittning), ta med oss till våra egna arbetskamrater när de behandlas illa.

Att läsa en bok är en ensam sysselsättning. Att prata med sig själv om smarta strategier blir varken folk eller rörelse. Men att använda dessa böcker för att prata mer med varandra, vad skulle då kunna hända? Om det där jag som läst i stället blir vi som läst? Hopsnackat-serien visar att saker händer överallt och hela tiden, och kan därmed verka som katalysator för nya händelser på nya arbetsplatser. Kanske via en bokcirkel på jobbet?

Åter till min arbetsplats

Nu är min arbetsplats mitt uppe i något som skulle kunna vara en ny hopsnackad berättelse. Ilskan sprider sig via räls, telefoner och facebook-grupper. De förtroendevalda har bråda dagar. Människor som aldrig tidigare kommit på medlemsmöten dyker upp på hastigt sammankallad after work till stöd för de utsatta arbetskamraterna. Mål formuleras: Ge våra arbetskamrater upprättelse, ta tillbaka erinringarna!

Man ska inte springa händelserna i förväg, det gäller både allvar och glädjeyra. Frågan dallrar i luften: Vart är vi på väg?

Slutordet får bli tågvärdens: ”Alla försämringar borde kosta. Chefer ska vara rädda för att inte ha sina anställda med sig. Vi måste lära upp varandra och lära oss att lita på varandra. Att orsaka problem. Det är rätt krångligt att veta hur en övertidsblockad ska organiseras om ingen på jobbet har gjort det förut. Man får uppfinna hjulet igen. Därför borde vi vårda arbetsplatsens minne bättre.”

Linnea Garli 2018.

Info om arbetsplatsträffen kommer från fackklubben, www.klubb106.se.

Clarté-numret innehåller flera artiklar som kan vara av intresse för den som gillar folkrörelse på arbetsplatsen. Läs mer om numret  och beställ det på Clartés webbsida: Nr 1 2018 – Rörelser från golvet.

Sopgubbar på väg till Arbetsdomstolen

Välkomna till stödföreställningen av Hopsnackat söndag 22 oktober 2017 kl 14-16, Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Inträde: 100 kr eller mer (efter förmåga). Allt går till stödinsamlingen för Stockholms Sopgubbar, som krävs på skadestånd efter en konflikt med sopföretaget RenoNorden.

För att vara säker på plats, förboka genom ett mail till hopsnackat@bredband.net.
Skriv ditt namn och antal personer som vill gå på föreställningen.

Glad publik vid en tidigare föreställning av Hopsnackat

Om pjäsen

Hopsnackat är en timmes ilsken och glad teater, inspirerad av midsommar-strejken på sopföretaget Resta år 2010, och andra verkliga händelser på olika arbetsplatser – bilfabrik, bussgarage, vårdboende, lager, restaurangkök… Huvudpersoner är sopgubbarna Limpan (David Weiss), Rosen (Emma Larsson) och Bellman (Pontus Lundin). Regi: Martha Vestin. Manus: Frances Tuuloskorpi, fritt efter berättelser i antologin Hopsnackat.

Repetitionsbilder: Restaurangköket, Lagerarbetarna, Bilfabriken, Nycklarna

Ett ex av boken Hopsnackat får du på köpet, när du kommer till föreställningen.

Mer på programmet

Förutom teaterföreställningen bjuds det sång och musik av Fred Lane (foto Olle Nyman) och av bandet The Fackpamps, information om sopkonflikten, med mera.

Reno Norden – ett sopigt företag

Trots den uttalade målsättningen att försämra de anställdas villkor, har Reno fått Stockholms Stads förtroende att sköta det mesta av sophämtningen i Stockholm. Så kan dålig upphandling drabba både anställda och allmänhet. Sopgubbarna har efter en rad provokationer sagt upp sig från företaget. Så här har det sett ut på många ställen i stan sen dess.

Sprid till fler

Se Hopsnackat tillsammans med arbetskamrater så blir ni glada och uppviglade.

Här finns infoblad/affisch, som kan skrivas ut (A4) och sättas upp (pdf): Affisch Hopsnackat 2017

Facebookevent: Hopsnackat – Stödföreställning 22 oktober 14.00 ABF-huset Stockh

Arr: Hopsnackat-ensemblen i Samarbete med ABF  

PS. I bokserien finns flera berättelser om Stockholms Sopgubbar, Några av dem finns också här på bloggen. Sop von Gubbe berättar om Unisona gubbar, Till punkt och pricka och Nycklarna.

Apropå den pågående sopstrejken och den här tidningsrubriken: Sophämtare i vild strejk – facket inte bakom, som har lett till arga kommentarer om facket här och var.

Men att en fackrepresentant säger att hen inte står bakom en otillåten stridsåtgärd, eller att hen uppmanar medlemmarna att börja jobba igen, säger ingenting om vad hen egentligen tycker. Hen kan tycka att strejken i själva verket är bra och nödvändig eller att den är helt onödig och genast borde upphöra, på riktigt. Fackrepresentanter på olika nivåer kan dessutom tycka olika.

Det troliga är att de strejkande vet hur det ligger till, även om vi åskådare inte vet. Det viktiga är att de som gått ut i strejk är informerade i förväg om att fackrepresentanten kommer att ta avstånd, så att det inte uppstår förvirring och splittring på grund av det.

Så här står det i avsnittet ”Lagen” i antologin Om strejker. Det är en bok som alla arbetande borde läsa för att vara förberedda – om de skulle hamna i en situation där de anser att de inte har annat val än att ”sätta sig”.

De förtroendevaldas sits

Om arbetsgivaren kan visa att förtroendevalda i en kollektivavtalsbunden fackförening har uppmuntrat till, eller deltagit i, eller inte försökt motverka en otillåten stridsåtgärd, så kan det tolkas som att facket har brutit mot reglerna. Det kan göra att fackföreningen får betala höga skadestånd. Det händer sällan, eftersom de flesta strejkande kollektiv ser till att det är ”vanliga medlemmar” som strejkar medan fackliga företrädare ”förstår ilskan men tar avstånd från strejken och uppmanar till återgång”. Det avspeglas i flera av berättelserna i boken.

Det kan förekomma att förtroendevalda verkligen är emot strejken. Har de något vett i skallen så försöker de ändå ta tillvara ett bättre förhandlingsläge tack vare kollektivets agerande. Har de inget vett i skallen kan de hjälpa företaget att peka ut drivande personer och splittra kollektivet. Däremellan kan det finnas olika grader av vett och ovett.