Den här texten är ett utdrag ur berättelsen Efter sorgen kom ilskan, som kommer att finnas med i bok nr 4, Om strejker. F.d. klubbordföranden på fönsterfabriken i Överum berättar:

…//…

Den 1 november 2011, en och en halv månad efter det första beskedet kom koncernchefen och informerade om det slutgiltiga beslutet att fabriken skulle läggas ner. Han hade en livvakt med sig, som stod tre meter bredvid honom hela tiden. Han fick mycket kritik och frågor från ett uppretat arbetarkollektiv. Folk var så förbannade att svetten rann ur deras pannor. Men han stod kvar, med ett sällan skådat stenansikte och svarade lugnt på alla hätska frågor. Beskedet blev en ny kalldusch, löntagarkonsulterna hade ju sagt att det gick så bra för fabriken. Att vi var en ”guldkalv i koncernen”.

Det blev stopp i produktionen igen. Tvärstopp. Folk struntade fullkomligt i den där stimulanspengen och det återhämtade sig inte. Vi fackliga hade mycket att göra med förhandlingar, mycket personstöd. Medlemmarna skötte sin strejk själva, pratade ihop sig. Och vi förstod ju.

Det var 100 procent i maskinverkstaden som strejkade, i monteringen 90 procent. Där fanns en viss kulturskillnad. I maskinverkstaden vet de sitt värde, så har det alltid varit. Men i monteringen fanns ändå knappt något att göra eftersom maskinverkstaden inte jobbade. Det fanns inget att montera.

Cheferna försökte med mycket lock och pock. De ringde också till facket centralt och sa: De strejkar i Överum! Ska vi stämma er? Centralombudsman ringde till oss och frågade hur det är. Vi svarade att folk jobbar i den takt de orkar med, efter förmåga. Han tyckte att det var ett bra svar, och vi blev inte stämda. Så där rullade det på några veckor.

…//…

Vi hade en arbetsledare vid sidan av produktionschefen. Han hade bara jobbat hos oss sen 2010 och var en hal jävel. Nu tog han på sig att piska på folk. Han gick fram till maskinarbetarna.
– Vad håller ni på med?
– Vi sitter här och pratar.
– Kanske jobba lite?
– Vi orkar inte, vi mår dåligt.
– Det säger ni bara – ni strejkar väl inte?
– Nänä. Vi vill jobba, men ni har ju för fan tagit jobben ifrån oss.

De drog igång maskinerna. – Jättebra grabbar! De körde en halvtimme, sen stängde de av igen. Det retade gallfeber på honom.
– Det är ju strejk!
– Nej vi mår så jävla dåligt.

Han gick igen, kom tillbaka. Dag efter dag i två-tre veckor. Det ställdes inga konkreta krav från folk i det skedet. De ville inte jobba helt enkelt. Vi mår dåligt Erik, sa de till mig. Jag hade full förståelse.

Så började arbetsledaren hota med att ge dåliga referenser.
– Tänk om nån ringer och frågar hur Kalle funkat på fabriken, jag måste ju vara ärlig då…
– Har du aldrig tänkt på att nån kanske ringer till oss och frågar hur du har varit som arbetsledare, och då måste vi vara ärliga och säga att du har betett dig som ett jävla svin och hotat oss! sa gubbarna.

Arbetsledaren var rätt obehaglig. Efter ett tag fick jag indikationer på att det kunde hända något med honom. Jag och min vice ordförande pratade med företagsledningen.
– Det är nog bäst att ni plockar bort arbetsledaren från golvet. Han kommer att åka på stryk snart om han retar upp arbetarna mer…
Företagsledningen plockade då bort honom och han fick sitta på sitt kontor resten av tiden. Bara det var en seger i sig, vi fick bort ett irritationsmoment som bara fick folk att må ännu sämre.

Det blev ett bra tryck. Attityden var: Ni kan fara åt helvete. Alla jävla år…
Vi hade ett lager med virke, 5-meterslängder som ska kapas och hyvlas. Men det blev ju inte gjort. Folk pratade om att företaget kanske kör iväg virket till Vetlanda så kan de göra det jobbet där.
För att förhindra det så kapade de upp allt och la huller om buller på pall. Ledningen fattade inte vad som pågick. Det var en del sådana småaktioner.

En torsdag kom de med uppsägningslapparna. Många vägrade skriva på. Nån rev sönder lappen. Andra skrev på och åkte hem. På fredagen var det bara 12-15 personer i fabriken.

I mitten av november blev det förhandling om uppsägningsvillkoren.
Vi frågade medlemmarna: Vad ska vi ta med oss? Och från medlemsmötet fick vi med oss att kräva 12 månadslöner utan avräkning, 100.000 kronor extra i omställningsstöd/person och pensionslösningar till dem över 61. Företaget ville dock inte ge någonting. Ingen extra uppsägningstid, ingen form av avgångsvederlag, inte ett jävla dugg. Men dom var noga med att påpeka att vi är skyldiga dom att fortsätta producera deras produkter fram t.o.m v 50. Därefter ska det monteras ner, plockas undan och städas under uppsägningstiden, ända till den längsta uppsägningstiden tar slut nån gång i maj.

Sån var attityden. Ändå hade de mage att fråga: Vad ska vi göra för att få igång produktionen?

Vi hade förstås medlemsmöten under förhandlingarna och diskuterade fram och tillbaka.
Runt mitten av november hade ledningen fattat att det inte skulle bli någon produktion ifall de inte backade från sin kompromisslösa hållning. De gav inte vad vi hade krävt, men de erbjöd nästan dubbel lön till alla i nya stimulanspengar utan frånvaroavdrag plus 7000 kr extra per person i omställningsstöd. Detta mot att vi skulle färdigställa de ordrar som låg och väntade i fabriken, på halvfart, därefter skulle vi få ledighet med lön under resten av uppsägningstiden. Från början ville de ju att alla skulle vara kvar hela uppsägningstiden. De med kort uppsägningstid fick förlängt så att alla hade minst 3 månader. De som företaget vill ha kvar i arbete under uppsägningstiden för att montera ner maskiner och tömma fabriken erbjöds dubbel lön. Alla som ville fick en betald truckutbildning.

Medlemmarna röstade ja till det där paketet, och sen jobbade de undan allt på ett kick. Ville hem. Det var bara 4-5 st som tog erbjudandet att vara kvar mot dubbel lön för att tömma fabriken. De fick komplettera med folk utifrån, specialfirmor.

…//…

Vi ska vara väldigt medvetna om att industrier kommer alltid att läggas ner oavsett hur lönsamma de än är. Vi ska också vara lika medvetna om att vi aldrig någonsin kommer att få mer än vad vi pratar ihop oss och gemensamt bråkar om. Det är det som är facklig kamp och min förhoppning är att denna lilla berättelse, om hur fönsterarbetarna i Överum gjorde motstånd, kan inspirera andra att göra samma sak.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.

Inhyrda, uthyrda, bemanningsanställda, dom från firman… de har många namn. Igår skrev GP om polska byggnadsarbetare i vild strejk och här är en annan sann historia om bemanningsanställda som tar strid på en charkfabrik. Det är en kortad version av en berättelse som kommer att finnas med i Slutsnackat. Händelserna utspelade sig 2013. Författaren vill vara anonym.

Det hela började med att en av polackerna kom fram till mig och berättade att de i år inte kommer att få extra betalt för övertid som de andra på fabriken. Med tanke på hur mycket övertid de generellt arbetar under julperioden, ofta tolvtimmarsskift och helger, så rör det sig om mycket pengar som herr uthyrare kasserar in själv. Under tiden jag jobbat på det här stället har det konstant varit problem för de uthyrda att få betalt för röda dagar, sjukersättning och semester; men frågan om övertid var droppen som fick bägaren att rinna över. De berättade att de pratat ihop sig och att ingen kommer att arbeta någon övertid innan de fått rätt till samma ersättning som vi andra.

Jag vet vid det här laget att de är i en styrkeposition eftersom cheferna kallsinnigt räknar med att de ska jobba över under hela perioden och att cheferna är beroende av dem för att få ut julskinkorna i god tid innan den 24e.

Jag hade tidigare motvilligt blivit vald till ordförande för vår fackklubb. Som fackligt förtroendevald blir jag ombedd av polackerna att kolla hur reglerna ser ut samt att tala med deras arbetsgivare och förklara att han måste betala ut övertidsersättning. Deras arbetsgivare kallas in för samtal men dyker aldrig upp; de säger att han är rädd för konsekvenserna. Dock befinner han sig vid några tillfällen i fabriken för andra ärenden men när någon påpekar att han ska tala med fackrepresentanterna ilar han kvickt iväg. Jag har faktiskt enbart sett hans rygg vid ett tillfälle.

Vid en förhandling om lönerna passar jag på att fråga fabrikens chef varför polackerna inte får samma ersättning och påpekar att det kommer att få konsekvenser om det inte blir ändring. Chefen är snabb med att avfärda allt ansvar, menar att han betalar uthyrningsfirman rätt summa och att ansvaret sedan ligger hos uthyrningsfirman att betala de inhyrda arbetarna. Enligt honom finns det inget han kan göra åt saken och det är upp till facket att lösa situationen med uthyraren (under detta samtal får jag honom att erkänna att fackförbund behövs för att försvara arbetares intresse, trots att han har påstått att de är ur tiden). Jag bestämmer mig för att stödja mina inhyrda arbetskamrater och meddelar förmannen att även jag avstår från att jobba övertid tills problemet är löst.

Veckorna som följer är ganska positiva för oss. Vissa går runt och ropar ”solidarnosc” (polska för solidaritet) och vi ser med glädje hur antalet baljor med skinkor som ska vaccumförpackas bara växer i och med att inte tillräckligt många jobbar efter ordinarie arbetstid.

Vid det här laget är polackerna sammansvetsade och beslutsamma. Problemet ligger i hur man får med resten av fabriken. Kan man använda fackklubben trots att vi är bundna av fredsplikten?

Vid styckarbordet där jag står fanns olika åsikter om det som hände. ”Det är fel det som händer men deras agerande kommer bara göra det värre för dem”, ”det är inte chefens fel utan uthyrarens, den här aktionen slår mot fel person” och så vidare. Jag fick också höra av en kollega att jag är dum som stödjer de inhyrda för att ”vi är olika”. Trots detta var det många som stödde dem även om man inte kunde göra det aktivt. Det var till och med förslag på att bojkotta årets julbord vilket är lite av årets händelse och två var redo att backa upp blockaden i ett ganska tidigt skede.

Vid ett tillfälle går det rykten om att uthyraren sitter i samtal med fabrikschef samtidigt som vi har klubbstyrelsemöte. Vi i styrelsen beslutar oss för att konfrontera de båda så att de inte har möjlighet att skylla på varandra som de brukar. Så vi marscherar i gemensam trupp upp till kontoret. Tyvärr missar vi honom men tar tillfället att kräva ett möte mellan fabrikschef, uthyrare och oss så att det hela kan lösas. Svaret kom snabbt att tid för något sådant möte inte fanns och att polackerna inte kommer att få jobba kvar efter jul eftersom han kommer riva kontraktet med uthyraren, alltså ett straff för att de kämpar för vad de har rätt till.

Även om alla polacker under hela striden står eniga om att inte jobba över så finns olika åsikter om hur man ska gå framåt där en av de som har jobbat längst vill gå långsamt och försiktigt och inte provocera fram någon onödig konfrontation medan en annan talar om att gå upp och ockupera chefernas kontor. Detta skapar svårigheter ibland och vissa saker som vi planerar att göra går inte att genomföra eftersom någon inte vågar och de andra inte är med om inte alla är med.

I slutet av november hålls ett medlemsmöte för alla i vår klubb, där även tre andra fabriker ingår. Efter att ha gått igenom det vanliga informerar jag om situationen med övertiden och talar om att jag har valt att inte jobba. Jag förklarar också att jag på grund av fredsplikten inte får uppmana andra att göra samma sak, men alla har ett fritt val att avstå så länge det inte handlar om obligatorisk övertid.

I diskussionen kommer det upp att chefen från vår fabrik varit över till den andra fabriken och försökt rekrytera folk för att jobba hela december i vår fabrik. Personen från den andra fabriken som berättar detta hade tyckt att det var underligt men nu förstår han vad det handlade om. Han säger att nästa gång frågan kommer upp så ska han ställa frågan var i fabriken de i så fall ska jobba. Om det är för att ersätta polackerna kommer han uppmana arbetskamraterna att inte ta den övertiden.

Jag misstänker att chefen har stått och lyssnat på vårt möte, för direkt efter att vi är klara kommer han in med arg blick och säger att han vill snacka med mig på sitt kontor. Som sig bör tar jag med en facklig kamrat som säkerhet. Väl där utspelar sig ett kaosartat utbyte av åsikter som dundrar ut i kontorets lokaler då han, så fort jag sätter foten i hans rum, går till attack och jag på motoffensiv. Det bör tilläggas att jag inte är en speciellt aggressiv person och sällan höjer rösten mot folk så det här var något helt nytt och faktiskt väldigt skönt.

Han anklagar mig för förtal och jag pekar på att han är ansvarig för de som jobbar i fabriken oavsett om det är inhyrda eller inte. Jag får också en lektion om företagsekonomi under svåra ekonomiska tider av en chef från en annan avdelning som smugit sig in när han hörde våra röster eka ut i korridorerna och såg en av sina i behov av hjälp (chefer verkar även de ha en känsla för solidaritet sig emellan). Under diskussionen säger även vår chef att om han skulle få höra av en enda person till att jag säger att han inte gör rätt för sig så ska han leta upp mig och… efter det gör han en handrörelse som jag bara kan tolka som en knäckt nacke.

Dagen efter blir jag återigen uppkallad till kontoret. Jag räds över att chefen nu har fått reda på att jag inte bara har talat om situationen utan också uppmanat en hel fabrik att delta i övertidsblockaden, och ska verkställa sitt hot från dagen innan. Med handen runt nacken och en ny facklig kamrat vid min sida går jag än en gång till chefens kontor. Väl där berättar chefen att situationen nu är löst och att polackerna ska få sin övertidsersättning. Hur detta gått till förklarar han inte men det är ju lite märkligt att från att dagen innan vara en omöjlig sak så har det fixat sig. Det verkar som att det som behövdes var att folk var redo att backa upp en grupp som visat sig stå enade och hårda. Vinsten mottogs med glädje och en del kramar på fabriksgolvet.

Fler berättelser ur bokserien hittar du i kategorin Ur böckerna.