Lämna en kommentar

Rast och paus

paus

Den här bloggen handlar inte om vad som står i lagar och avtal, utan om att snacka ihop sig och kämpa tillsammans på arbetsplatsen. Lagar och avtal kan man hitta på andra ställen. Men här kommer en avvikelse från denna hårda linje.
Det gäller rätten till raster och pauser som man enligt lag har rätt till på arbetsplatser i Sverige. Det funkar säkert som det ska på många arbetsplatser, men på många andra kan det vara en liten bomb att prata om detta med sina arbetskamrater. Så varsågoda. Efter lagtexten kommer förklaring på enklare sätt.

Det finns tre paragrafer i arbetstidslagen om rast och paus.

Arbetstidslagen §§ 15-17

  • 15 § Med raster förstås sådana avbrott i den dagliga arbetstiden under vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället. Arbetsgivaren skall på förhand ange rasternas längd och förläggning så noga som omständigheterna medger. Rasterna skall förläggas så, att arbetstagarna inte utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.
  • 16 § Raster får bytas ut mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren. Sådana måltidsuppehåll räknas in i arbetstiden.
  • 17 § Arbetsgivaren skall ordna arbetet så att arbetstagarna kan ta de pauser som behövs utöver rasterna. Om arbetsförhållandena kräver det, får i stället särskilda arbetspauser läggas ut. Arbetsgivaren skall i så fall på förhand ange arbetspausernas längd och förläggning så noga som omständigheterna medger.
  • Pauser räknas in i arbetstiden.

Vad betyder detta med enklare ord?

Ni har rätt till matrast. Ni ska inte behöva vänta längre än 5 timmar på att få matrast.
Under matrasten (och andra raster då ni inte har betalt) så har ni rätt att lämna arbetsplatsen.

Om ni inte får lämna arbetet under matrasten, så är det inte rast i lagens mening. Då är det ”måltidsuppehåll vid arbetsplatsen” och i så fall ska ni ha betalt under måltidsuppehållet.

Förutom raster så har ni också rätt till pauser. Paus ingår i arbetstiden, så ni ska ha betalt när ni tar paus. På vissa jobb kan var och en bestämma själv när hen tar paus för toalettbesök, dricka, prata eller bara sitta en stund. Om ni inte kan bestämma det själva, så ska pauserna vara inplanerade, t.ex. att ni avbryter arbetet 5 minuter varje timme.
Man kan slå ihop några fem-minuters-pauser till en längre paus, men kom ihåg att ni ska fortfarande ha betalt på pausen. Om ni har en kvarts fikarast på förmiddan som inte är betald, då har ni rätt till betalda pauser också.

Frågan om rätten till raster och paus har ofta stor betydelse på arbetsplatsen. Chefens önskan att utnyttja arbetarna maximalt står mot arbetarnas behov av vila, samtal och en smula självbestämmande. För några år sen strejkade busschaufförer i Sverige för att få scheman med kisspauser.

Avvikelser från lagen.

Hela lagen är dispositiv. Det betyder att det kan finnas andra regler i kollektivavtal. Det betyder dock inte att det kan stå i ett kollektivavtal att ni inte har rätt till rast eller paus.

Det ska finnas kylskåp….

Här kommer några paragrafer ur Arbetsmiljöverkets föreskrifter om arbetsplatsens utformning (afs 2000:42)

Matutrymme

  • 106 § Arbetstagare skall under matrast eller måltidsuppehåll kunna äta under tillfredsställande förhållanden. Det skall normalt ske i en personalrestaurang, en annan restaurang, ett matrum eller ett matutrymme. För den som genomgår utbildning godtas dock även annat lämpligt utrymme.
  • 107 § Arbetstagare som äter medhavd mat skall ha tillgång till ett matrum eller plats i en personalrestaurang. På arbetsställen där högst fyra arbetstagare arbetar samtidigt får det i stället för matrum finnas ett avskilt matutrymme i arbetslokalen eller i ett klädrum med klädskåp om arbetet inte är smutsande, smittfarligt eller utförs med hälsofarligt eller starkt luktande ämne. Nära plats där medhavd mat intas skall det finnas uppvärmningsanordning, kylskåp, förvaringsutrymme, uppsamlingskärl för avfall, tillgång till varmt och kallt vatten och möjlighet att diska. Sittplatser skall ha ryggstöd.

Pausutrymme

  • 108 § Arbetstagare skall kunna tillbringa pauser i arbetet på lämplig plats. Om det behövs skall ett särskilt pausutrymme ordnas.

Vilutrymme

  • 109 § På arbetsställen skall det finnas eller vara lätt att ställa i ordning en lämplig vilplats för tillfällig vila, vid t.ex. illamående eller huvudvärk. Detta gäller dock inte där endast några få arbetstagare sysselsätts samtidigt. På större arbetsställen skall vilplatsen i regel inrymmas i ett särskilt vilrum.
  • 110 § En vilplats skall vara bekväm, ostörd och ha sådan storlek att det går att vila liggande. Ett vilrum skall ha lämplig inredning och utrustning.

LÄSTIPS: Paus för galna vargar.

Lämna en kommentar

Träffa Limpan, Rosen och Bellman

Pressbilder Hopsnackat R (3)
Det är inte ofta som huvudpersonerna i en teaterpjäs är sopgubbar. Så ta chansen att se Limpan, Rosen och Bellman snacka ihop sig och dessutom spela upp sina sanna historier från restaurangköket, äldreboendet, bilfabriken, storbageriet, bussgaraget och sommarjobbet på lagret.
Ta med dig några arbetskamrater så blir ni uppviglade och glada! Pjäsen Hopsnackat spelas i Stockholm 3-4 maj. Läs mer HÄR.

 

Lämna en kommentar

Konflikter i kolakokeriet

 

Det händer rätt ofta att människor berättar att de fått inspiration eller tips genom att läsa Hopsnackat (eller lyssna på ljudboken eller se pjäsen) och att det bidragit till att det hänt bra saker på deras arbetsplats. Oftast berättar de muntligt men här kommer en nedskriven historia.

SONY DSC

Jag har jobbat 9 månader i en konfektyrfabrik/butik där vi tillverkade kola från grunden. Vi kokade, skar upp och slog in kolan som sedan såldes i den lilla butiken.
Min första jobbvecka var det fullt krig på stället. Till en början förstod jag ingenting, bara att det var chefen det var problem med, för när hon inte var där viskades och grälades det, utbrott och tårar var vanligt. Men ingen berättade något för mig, jag och ett par andra nyanställda stod utanför. Efter ett tag när jag själv började fråga mer så berättade kökschefen vad som hänt. Tydligen hade det varit konflikter där länge. Det som hade varit droppen var när chefen hade anställt en kille och gett honom mer i lön än alla andra (alla andra var tjejer). Alla konflikter hade gjort att en sjukskrev sig för hon mådde så dåligt och flera andra funderade på att sluta.

Efter att jag jobbat där ett par veckor, fick vi veta av chefen att vi inte fick prata om problemen med varandra. Hon sa att det var skitsnack och förtal. Jag tror chefen var orolig att vi nya skulle dras in i det och vändas mot henne. Chefen gick så långt att hon ringde ett par av oss nyanställda och frågade om vi ville vittna om förtal mot henne. Vad jag har hört så var det bara killen som sa ja till det, så det hände inget. Han stod tyvärr utanför gruppen, antagligen för att flera ansåg att han var en del av problemet och att han stod på chefens sida. Han hade mycket konflikter med kökschefen och efter att par månader orkade han inte mer och slutade.

Det var alltid konflikter, jag upplevde att det bråkades om allt från vilka grytvantar man skulle köpa in till att det behövdes mer personal i köket. Jag försökte i början hålla mig utanför och tänkte att jag inte ska vara kvar särskilt länge så det är inte lönt att lägga sig i.

Bara för att killen slutade så var inte löneproblemen lösta, vi var flera som jobbade under kollektivavtalets minimigräns och de som hade jobbat länge ville ha löneförhöjning. Så två som var med i facket krävde av chefen att företaget skulle skaffa kollektivavtal, men chefen sa nej. Hon menade att det kostade för mycket och inte passade ett litet företag som hennes. Facket hotade med att sätta stället i blockad, det gjorde bara att chefen blev mer irriterad. Hon tyckte att facket höll på med maffiametoder och hon ville förklara för oss hur dåligt kollektivavtal var och att det inte skulle gynna oss. Hon menade att om det var den ”lilla löneskillnaden” som var grejen kunde vi få mer i lön om vi inte valde kollektivavtal.

Chefens argument gjorde alla upprörda. Jag hade läst Hopsnackat och ville inte hålla mig utanför längre. Både nya och gamla började prata om att vi var tvungna att gemensamt kräva kollektivavtal. På följande måndagsmöte ställde sig alla bakom kravet på kollektivavtal och då förstod chefen att hon inte hade något val. Det behövdes alltså att alla hennes anställda visade vad de ville, två räckte inte och inte facket heller. Månaden efter höjdes alla löner utifrån kollektivavtalet och vi fick nya kontrakt, jag gick från timanställd till visstidsanställd.

Tyvärr tog inte konflikterna slut där, det var mycket bråk om vilket avtal som skulle gälla, om det var Handels eller Livs. Chefen ville ha Handels (mindre i OB) både i butik och kök för vi i huvudsak säljer kola, men vi som jobbade i köket ansåg att vi tillhörde Livs eftersom vi gör kolan från grunden. Det blev till slut Livs för köket. Vissa regler som chefen satte upp, efter att kollektivavtalet börjat gälla, upplevde jag var till för att försvåra och störa oss. Chefen var missnöjd över att hon förlorat och ville visa att kollektivavtal var dåligt och jobbigt.

Utan Hopsnackat tror jag inte att jag hade vågat kämpa för kollektivavtal. Berättelserna lärde mig att man som ung nyanställd också kan ställa krav på sin chef, att det är värt att ta strid, bara man gör det tillsammans. Jag tycker att det är väldigt inspirerande att läsa om andras kamp mot orättvisor, då förstår man att det är lönt att kämpa.

/Susanna Ivarsson (pseud)

För fler historier, klicka på Nya Hopsnackat-berättelser!

Har du själv något att berätta? Maila till hopsnackat at bredband.net

Lämna en kommentar

Tipp tapp tipp tapp

Nu är nissarna igång igen – för tredje året i rad. De laddar ner och sprider ljudboken Hopsnackat som julklapp. (Det går förstås bra med pappersboken också.) Under december kommer nissarna att tassa till sina fikarum eller omklädningsrum på jobbet och lägga julklappen där så att någon glad kan hitta den. (Eller nån annanstans: på caféet, biblioteket, busstationen, puben…) Bli en nisse du med!

 

Nissarna har en egen hemsida. Klicka på bilden så kommer du dit!
tomteverkstad
Lämna en kommentar

Snusdoseeffekten

I teaterföreställningen Hopsnackat spelar en snusdosa en viktig roll. Den som håller i snusdosan får berätta om sina erfarenheter av att snacka ihop sig på arbetsplatsen. Tanken är förstås att sådana erfarenheter och sådant berättande ska sprida sig – till publiken och  över världen – den s.k. snusdoseeffekten.

Hopsnackat

Såhär rapporterar en av arrangörerna av Hopsnackat-föreställningen i Malmö den 19 november:

I tisdags var det en föreställning av Hopsnackat här i Malmö. Igår pratade jag med en av åskådarna. Hon berättade att de i flera månader haft en situation på jobbet där en visstidare inte fått fast trots att det funnits en plats ledig. Så när hon kom till jobbet i torsdag började hon prata med de andra i sin avdelning. Alla var eniga om att de ville ha visstidaren kvar, och tog sedan kontakt med andra avdelningar som höll med om kravet. Plötsligt var de hopsnackade och framförde sitt krav till cheferna. Ännu har inget besked kommit. Men som hon sa: ”Utan teatern hade jag nog inte fått tummen ur.”

I publiken fanns även litteraturforskaren Magnus Nilsson, som på sin blogg Litteratur och Klass skrev: Antagligen sitter Brecht i himlen och applåderar.

Här finns fler recensioner av föreställningen.

Lämna en kommentar

ABF-huset 23 november 16.30 – Nu är det slutsnackat

Nu är det slutsnackat – att sätta ord på arbetsplatskampen. Det är rubriken på vår programpunkt inom Socialistiskt Forum 23/11 2013 i ABF-huset, där årets tema är Ta språket tillbaka.

Lokal: Brantingrummet, plan 1
ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41
Tid 16.45 – 18.00 lördag 23 november

I bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen riktar vi oss inte uppåt eller utåt för att slå larm eller be om hjälp. Vi riktar oss till varandra. Vi använder orden för att utbyta och sprida erfarenheter av att använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med arbetskamrater och kollegor.

robertnyberg_strejkar

I den kommande antologin Slutsnackat, nr 3 i serien efter Hopsnackat och Hopskrivet, berättar vi om att ta strid, att sätta ner den gemensamma elefantfoten på olika sätt. Från strejk och övertidsblockad till kollektiv uppsägning och att följa regler till punkt och pricka.
Segrar att inspireras av och misslyckanden att lära av, från fabrik och lager, sjukhus och hemtjänst, järnväg och sopsväng.
Slutsnackat kommer i tryck nästa år. Smakprovas utlovas under vår programpunkt!

Böckerna Hopnackat och Hopskrivet kommer att finnas till försäljning dels i samband med vår programpunkt, dels under dagen vid Föreningen Arbetarskrivares bokbord.

Facebookevent för vår programpunkt

Rekommenderar även Föreningen Arbetarskrivares programpunkt!

Facebookevent för hela Socialistiskt Forum

3 kommentarer

Hopsnackat som teater

 

Pressbilder Hopsnackat R (6)Sopgubbarna snackar ihop sig.

Information som uppdateras löpande hittar du här:

Föreställningar.

Om pjäsen Hopsnackat.

Recensioner.

Arrangera en föreställning.

Pressbilder och affisch.

 

——————————

Lämna en kommentar

Hopskrivet – fjärde texten ute nu

Nu finns del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen – Hopskrivet.  Denna del består både av en pappersbok och av särskilt material här på bloggen, på samma tema. Tanken är att texter här på bloggen ska skicka läsare vidare till boken – och att boken i sin tur ska skicka läsare vidare till bloggen, gärna med egna bidrag.

 
 

På bloggen

Dessa texter på temat Hopskrivet finns inte i boken, endast på bloggen:

21 dec: Fjärde texten: – En brevbärartidning

5 dec: Tredje texten – Två enkäter (bredvidmaterial)

28 nov: Andra texten – Löneredovisning underifrån.

26 nov: Första texten – Vägra leva på knä.

 

Jaja men vad handlar det om då?

Hopskrivet handlar om sånt som skrivs på arbetsplatsen, för och av dem som jobbar där. Läs om klubbtidningarna som gjorde skillnad, informationen som retade cheferna, bloggen som stoppade uppsägningar, tågvärdarna som blev pingviner. De ca tjugo personer som har nappat på uppmaningen: Berätta om en arbetsplatstidning eller något annat skriftligt som har haft betydelse för er som kollektiv! berättar från bagerier, metallindustrier, brevbärarkontor, bussgarage, tåg och tågverkstäder och från organisering av sjuksköterskestudenter, bemanningsanställda och arbetslösa. Här finns exempel på papperstidningar, bloggar och nätforum;  enkla blad och ”riktiga” tidningar; sådant som ges ut av/genom en lokal facklig organisation och sådant som görs helt fristående; och icke att förglömma, en dikt på toalettväggen, ett brev på anslagstavlan, uppmuntrande och uppviglande bilder och affischer.

Pingvin tecknad av Anna J. Fler bilder finns i boken.

Lämna en kommentar

Leif Stålhammer om Hopsnackat

En kort intervju med skådespelaren Leif Stålhammer, som var en av inläsarna då vi gjorde ljudbok av Hopsnackat. Intervjun är gjord av filmaren Nils Lundgren i samband med att inläsningarna pågick i maj 2011.

Fler filmer av Nils Lundgren kan man hitta om man söker på nilslundgrentv på Youtube.

Lämna en kommentar

Samtidigt i Skärholmen

I Skärholmen organiserar brevbärarna sedan en tid tillbaka regelbundna rastmöten. Det betyder att vi en gång i veckan använder fikarasten till att snacka ihop oss om situationen, och om vad vi tillsammans kan göra för att lösa de många problem som vi hela tiden konfronteras med på jobbet. Vi är också en grupp fackliga ombud som förbereder rastmötena. Det är viktigt att någon tar initiativet, och helst att denna ”någon” är fler än en person.

Behoven är många. Den stress och press som den nuvarande arbetsorganisationen leder till får en massa konsekvenser. Det kan handla om att cheferna har någon ny idé som syftar till att försvåra för oss att fika tillsammans (och därmed hålla våra möten). Ofta handlar det om att försvara vår arbetsmiljö. Ibland måste vi också lösa konflikter som uppstår mellan oss på golvet för att försvara vår enhet. Att vara en del av ett arbetarkollektiv, det innebär att se till helheten, att vara på sin vakt och att engagera sig själv och andra och andra så att vi tillsammans kan försöka konfrontera problemen.

Något som vi upptäckt är att något enstaka rastmöten då och då inte räcker. Vi måste helt enkelt träffas regelbundet och ofta för att utveckla arbetet och styrkan i kollektivet. Det krävs också för att folk ska vänja sig vid att handla kollektivt. Lika viktigt är att rastmötena funkar som ett sätt att utveckla det fackliga arbetet i nära relation med medlemmarna (och de som av ett eller annat skäl ännu inte är medlemmar). Rastmötena blir på så vis det forum där vi som arbetar i brevbäringen kan utöva inflytande över och dessutom bättre kontrollera att de som är fackliga gör det som vi beslutat om. Tillsammans.

Bara att vi tillsammans kan prata om vad som händer på jobbet fyller en jätteviktig funktion för sammanhållningen. I vår nuvarande organisation utnyttjas en del av oss mer än andra. Kalle, som förvisso får stressa, hinner alltid med sin bit i tid, samtidigt som Sara nästan alltid tvingas jobba över när det är reklamdag.

Posten struntar som bekant i arbetsmiljölagen, som säger att arbetsförhållanden ska motverka stress och anpassas till individen. Posten använder också hela raddan av lösa anställningsformer, vilket gör vissa av oss mer sårbara. Att diskutera detta öppet, och att dessutom tillsammans kämpa mot försöken att splittra oss, det är helt avgörande om vi ska kunna stå upp tillsammans och försvara solidariteten oss emellan. Solidaritet innebär att vi ställer upp för varandra och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varandra.

I dessa tider, när Posten tvingar oss att stressa allt mer för att klara av jobbet, då är det inte alltid lätt att samlas och att handla gemensamt. Men kollektivet är alltid starkare än den enskilde. Hos oss visade det sig att behovet av att göra just detta var jättestort!

Postens sätt att organisera arbetet, där man hela tiden vill att vi ska bli mer ”effektiva”, leder hela tiden till att vi uppmuntras att konkurrera med varandra istället för att samarbeta. Därför måste vi träffas, snacka ihop oss, bestämma oss för vad vi ska göra tillsammans. Det är enda vägen. Sedan träffas igen, utvärdera, förbättra, gå vidare.

När man börjar ”snacka ihop sig” måste man inte nödvändigtvis vara många från början. Alla kommer antagligen inte att komma på första mötet. Men se till att börja med att ta upp en diskussion om de problem vi står inför, och låt alla som vill komma till tals. Var lyhörd. Arbeta sedan målmedvetet utifrån detta. Planera för nästa träff och se till att alla får veta om det. Då kommer det att ge sig självt. Så vänta inte längre! Sätt igång, konfrontera eventuella rädslor och osäkerhet hos dig själv och dina kamrater, lös problemen och skrid till verket. Be ditt fackombud dra ihop ett rastmöte, eller ta saken i egna händer om inget händer. För vi har verkligen ingen tid att förlora!

Vi brevbärare i Skärholmen hoppas att fler gör som vi. Vår styrka är i slutändan beroende av er styrka. Er svaghet är på samma sätt vår svaghet. Om vi börjar att samlas på våra arbetsplatser och snacka ihop oss, då kan vi också börja snacka ihop oss med varandra över arbetsplatsens gränser.

Då kan vi bistå varandra, ställa gemensamma krav, på såväl Posten som på våra fackliga företrädare. Då kan vi börja göra bruk av den otroliga styrka som vi annars ofta glömmer bort att vi besitter.

Gunnar Westin, SEKO-ombud
Therese Ahlström, SEKO-ombud
Jacob Forsell, SEKO-ombud, skyddsombud
Love Butenas, SEKO-ombud, skyddsombudsersättare

Artikeln och bilden kommer från Nya SekoEkot, en tidning av och för brevbärare i söderort (Stockholm)